guru.

Januari 2001

Läsposition 40

Originalsida, Januari 2001, läsposition 40
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Hon var för väluppfostrad för att göra uppror och hon hatade ”fysiiik”. Idag har fru Spray, Beata Wickbom, fått revansch.

SMARTA BEATA

För två veckor sedan var jag i en galax långt, långt borta – i Ljungbyhed, på ett annat jobb. Det var en påminnelse om att det finns en värld där ute där man faktiskt dricker Gevalia brygg på kaféerna, inte hallonsmoothies, och folk inte har polisonger för att det är coolt utan för att de har det. Där man inte är särskilt intresserad av rastlösa it-bolag.

Sociologiskt sett är resan från Ljungbyhed till Beata Wickboms Stockholm ungefär så lång som den kan bli i Sverige. Den går från bruksort till storstad, från arbetarklass till överklass, från gammal ekonomi till ny och från periferi till centrum.

Beata Wickbom var, tills hon blev mammaledig, marknadschef på internetkonsulten Razorfish. Hon är 32 år, skriver krönikor i Finanstidningen, sitter i styrelsen för ytterligare tre företag, talar tre språk, gick igenom gymnasiet med 4,8 i snittbetyg, har bott utomlands i fyra år, piggade upp Handelsstudierna med konsthistoria vid sidan om, hoppade på it-boomen 1995 som Sprayanställd nummer 15 etcetera, etcetera. Det är svårt att komma på någonting som ens påminner om en fläck på cv:n.

Det är möjligt att it-hypens tid är förbi och den nya ekonomin är död och ingen skriver om Razorfish om sex månader, men än så länge är Beata Wickbom mitt i smeten. Klart att jag är avundsjuk på silverskeden i munnen. Klart att jag tror att hon ska vara självsäker, kanske självgod. Klart att det inte stämmer riktigt.

Hon stämmer träff på Elverkets restaurang. Den ligger granne med Dramatens extrascen på Östermalm och frekventeras av både kulturfolk och slipsar. Elverket förenar kultur och kapital. Precis som Beata, kan man säga.

Beata är stammis. Röda Anna Holtbladbyxor, röd jacka från h&m i samma nyans, klocka som matchar perfekt och blå stickad tröja som bryter litet lagom. Ser ut litet som en popstjärna, P J Harvey-style.

Verkar lätt att tycka om. Fast handslag, rak, klarblå blick. Pianofingrar, gester som understryker och förklarar pedagogiskt allt jag inte antas veta – vem Jonas Svensson, en av grundarna av Spray, är och sådant.

Hon gillar uppenbarligen att berätta historier och är uppenbart medievan. Säger själv att hon gärna snickrar till några smarta one-liners före en intervju och tycker att det är kul när de går in i tidningarna.

Faktum är att jag inte behöver ställa många frågor för att intervjua Beata i två och en halv timme. Inte så konstigt, ‚eftersom det har varit hennes jobb att skapa uppmärksamhet kring Spray och Razorfish. Men ändå.

Hon är inte världens bästa lyssnare, säger hon själv längre fram. Verkar en aning dominant och erkänner det också utan vidare.

Beata Wickbom är född och uppvuxen i Danderyd med en kompakt överklassbakgrund som hon inte sticker under stol med. Det är därifrån självförtroendet kommer.

Nu bor hon i Djursholm.

Ett avgörande ögonblick i Beatas liv kom när familjen kom tillbaka från två år i Tanzania. Mamma jobbade med bistånd.

Beata hade gått i internationell skola, haft skoluniform, spelat tennis, lärt sig engelska. Tempot var givetvis högre i den skolan än i Hej Matematik-mellanstadiet i Danderyd, så Beata kunde så småningom hoppa över en klass och börja direkt i åttan.

Förmodligen var det där hon blev en outsider och började gå sina egna vägar. Hoppar över en klass gör nämligen ingen ostraffat, i alla fall inte i Danderyd. Klasskamraterna tyckte att det var obegripligt och konstigt.

– Ännu 15 år efteråt händer det att gamla skolkamrater känner igen mig och säger: ”Var det inte du som bytte klass?”

Beata var inte heller så intresserad av att passa in.

– Det verkade inte särskilt intressant att glida omkring i stim med sju-åtta andra identiskt klädda tjejer, idissla tuggummi och spana på killar.

Beata var för sig själv i stället.

– Jag pysslade med små saker. Små collage och stickningar och annat skapande, ja, smått.

Den vuxna Beata kryper ihop och pillar med fingrarna mot varandra som för att visa hur hon slöt sig inom sig och sitt.

Bra betyg fick hon utan att anstränga sig. Skolan var hon helt ointresserad av och hon var ingen partypingla. Hon ville bli arkeolog.

I sjuan skulle eleverna välja tillvalsämnen och Beata valde teknik. Hennes mamma hade sett till att hon fått privatlektioner i franska och ett språk räckte, tyckte Beata som ville pröva något nytt.

Plötsligt stod pysselflickan klädd i overall i ett gammalt skyddsrum och svetsade och filade i ett hörn tillsammans med de hårda killarna som spelade ac/dc och kastade upp snus i taket. Hon passade inte in där heller.

Som äldst av sju hel- och halvsyskon kände hon alltid ett ansvar för småflickorna. Och för sina klasskamrater.

– Jag var alltid den som oroade mig och var rädd att någon skulle supa sig full och somna i en snödriva, berättar Beata.

Hon är sådan än idag: så beskyddande och ansvarstagande att hennes sambo driver med henne för det.

– Kommer han hem en halvtimme för sent tror jag direkt att han kört i diket, säger hon.

Hon vill inte gärna berätta om sin första fylla. Mamma blev arg, säger hon bara.

På högstadiet var det kort sagt varken mycket sprit eller hångel för Beata. Jag frågar inte ens om hon testade droger, det är helt onödigt.

– Det var inte så kul att vara tonåring. Men det var inte värre för mig än för någon annan. Alla människor hatar tonåren, eller hur?

Beata gjorde inga uppror. Inga våldsamma gräl, ingen graffiti, ingen punkperiod. Hon tog revansch.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

ör två veckor sedan var jag i en galax
långt, långt borta – i Ljungbyhed, på
ett annat jobb. Det var en påminnelse
om att det finns en värld där ute där
man faktiskt dricker Gevalia brygg på kaféerna,
inte hallonsmoothies, och folk inte har poli-
songer för att det är coolt utan för att de har
det. Där man inte är särskilt intresserad av rast-
lösa it-bolag.
Sociologiskt sett är resan från Ljungbyhed
till Beata Wickboms Stockholm ungefär så
lång som den kan bli i Sverige. Den går från
bruksort till storstad, från arbetarklass till över-
klass, från gammal ekonomi till ny och från
periferi till centrum.
Beata Wickbom var, tills hon blev mamma-
ledig, marknadschef på internetkonsulten
Razorfish. Hon är 32 år, skriver krönikor i
Finanstidningen, sitter i styrelsen för ytterliga-
re tre företag, talar tre språk, gick igenom gym-
nasiet med 4,8 i snittbetyg, har bott utomlands
i fyra år, piggade upp Handelsstudierna med
konsthistoria vid sidan om, hoppade på it-boo-
men 1995 som Sprayanställd nummer 15 etcete-
ra, etcetera. Det är svårt att komma på någon-
ting som ens påminner om en fläck på cv:n.
Det är möjligt att it-hypens tid är förbi och
den nya ekonomin är död och ingen skriver om
Razorfish om sex månader, men än så länge är
Beata Wickbom mitt i smeten. Klart att jag är
avundsjuk på silverskeden i munnen. Klart att
jag tror att hon ska vara självsäker, kanske själv-
god. Klart att det inte stämmer riktigt.
Hon stämmer träff på Elverkets restaurang.
Den ligger granne med Dramatens extrascen på
Östermalm och frekventeras av både kulturfolk
och slipsar. Elverket förenar kultur och kapital.
Precis som Beata, kan man säga.
Beata är stammis. Röda Anna Holtblad-
byxor, röd jacka från h&m i samma nyans,
klocka som matchar perfekt och blå stickad
tröja som bryter litet lagom. Ser ut litet som en
popstjärna, P J Harvey-style.
Verkar lätt att tycka om. Fast handslag, rak,
klarblå blick. Pianofingrar, gester som under-
stryker och förklarar pedagogiskt allt jag inte
antas veta – vem Jonas Svensson, en av grun-
darna av Spray, är och sådant.
Hon gillar uppenbarligen att berätta histori-
er och är uppenbart medievan. Säger själv att
hon gärna snickrar till några smarta one-liners
före en intervju och tycker att det är kul när de
går in i tidningarna.
Faktum är att jag inte behöver ställa många
frågor för att intervjua Beata i två och en halv
timme. Inte så konstigt, ‚eftersom det har varit
hennes jobb att skapa uppmärksamhet kring
Spray och Razorfish. Men ändå.
Hon är inte världens bästa lyssnare, säger
hon själv längre fram. Verkar en aning domi-
nant och erkänner det också utan vidare.
Beata Wickbom är född och uppvuxen i
Danderyd med en kompakt överklassbakgrund
som hon inte sticker under stol med. Det är där-
ifrån självförtroendet kommer.
Nu bor hon i Djursholm.
ett avgörande ögonblick i Beatas liv
kom när familjen kom tillbaka från två år i
Tanzania. Mamma jobbade med bistånd.
Beata hade gått i internationell skola, haft
skoluniform, spelat tennis, lärt sig engelska.
Tempot var givetvis högre i den skolan än i Hej
Matematik-mellanstadiet i Danderyd, så Beata
kunde så småningom hoppa över en klass och
börja direkt i åttan.
Förmodligen var det där hon blev en outsi-
der och började gå sina egna vägar. Hoppar
över en klass gör nämligen ingen ostraffat, i alla
fall inte i Danderyd. Klasskamraterna tyckte att
det var obegripligt och konstigt.
–Ännu 15 år efteråt händer det att gamla
skolkamrater känner igen mig och säger: ”Var
det inte du som bytte klass?”
Beata var inte heller så intresserad av att
passa in.
– Det verkade inte särskilt intressant att
glida omkring i stim med sju-åtta andra iden-
tiskt klädda tjejer, idissla tuggummi och spana
på killar.
Beata var för sig själv i stället.
–Jag pysslade med små saker. Små collage
och stickningar och annat skapande, ja, smått.
Den vuxna Beata kryper ihop och pillar med
fingrarna mot varandra som för att visa hur
hon slöt sig inom sig och sitt.
Bra betyg fick hon utan att anstränga sig.
Skolan var hon helt ointresserad av och hon var
ingen partypingla. Hon ville bli arkeolog.
i sjuan skulle eleverna välja tillvalsämnen
och Beata valde teknik. Hennes mamma hade
sett till att hon fått privatlektioner i franska och
ett språk räckte, tyckte Beata som ville pröva
något nytt.
Plötsligt stod pysselflickan klädd i overall i
ett gammalt skyddsrum och svetsade och filade
i ett hörn tillsammans med de hårda killarna
som spelade ac/dc och kastade upp snus i taket.
Hon passade inte in där heller.
Som äldst av sju hel- och halvsyskon kände
hon alltid ett ansvar för småflickorna. Och för
sina klasskamrater.
–Jag var alltid den som oroade mig och var
rädd att någon skulle supa sig full och somna i
en snödriva, berättar Beata.
Hon är sådan än idag: så beskyddande och
ansvarstagande att hennes sambo driver med
henne för det.
–Kommer han hem en halvtimme för sent
tror jag direkt att han kört i diket, säger hon.
Hon vill inte gärna berätta om sin första
fylla. Mamma blev arg, säger hon bara.
På högstadiet var det kort sagt varken myck-
et sprit eller hångel för Beata. Jag frågar inte ens
om hon testade droger, det är helt onödigt.
–Det var inte så kul att vara tonåring. Men
det var inte värre för mig än för någon annan.
Alla människor hatar tonåren, eller hur?
Beata gjorde inga uppror. Inga våldsamma
gräl, ingen graffiti, ingen punkperiod. Hon tog
revansch.
40 GURu JANUARI 2001
F
TEXT JONAS FREDÉN FOTO GUNNAR SEIJBOLD
◗ Hon var för väluppfostrad för att göra uppror och hon hatade
”fysiiik”. Idag har fru Spray, Beata Wickbom, fått revansch.
SMARTABEATA

Texter på sidan

Samma position i PDF →