Januari 2001 · porträtt/profil
Smarta Beata – porträtt av Beata Wickbom
Porträtt av Beata Wickbom, mammaledig marknadschef på Razorfish, med bakgrund från Danderyd och Tanzania, motstånd mot grabbig kultur på Handels och karriär på internetbolaget Spray. Faktaruta med ålder, familj och intressen; mittuppslaget är främst foto.
Arkivets AI-bearbetade beskrivning. Vissa artikelgränser och uppgifter om författare och fotografer återstår att kontrollera. Läs originalbilden vid tvekan.
Januari 2001 · läsposition 40
AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.
Hon var för väluppfostrad för att göra uppror och hon hatade ”fysiiik”. Idag har fru Spray, Beata Wickbom, fått revansch.
SMARTA BEATA
För två veckor sedan var jag i en galax långt, långt borta – i Ljungbyhed, på ett annat jobb. Det var en påminnelse om att det finns en värld där ute där man faktiskt dricker Gevalia brygg på kaféerna, inte hallonsmoothies, och folk inte har polisonger för att det är coolt utan för att de har det. Där man inte är särskilt intresserad av rastlösa it-bolag.
Sociologiskt sett är resan från Ljungbyhed till Beata Wickboms Stockholm ungefär så lång som den kan bli i Sverige. Den går från bruksort till storstad, från arbetarklass till överklass, från gammal ekonomi till ny och från periferi till centrum.
Beata Wickbom var, tills hon blev mammaledig, marknadschef på internetkonsulten Razorfish. Hon är 32 år, skriver krönikor i Finanstidningen, sitter i styrelsen för ytterligare tre företag, talar tre språk, gick igenom gymnasiet med 4,8 i snittbetyg, har bott utomlands i fyra år, piggade upp Handelsstudierna med konsthistoria vid sidan om, hoppade på it-boomen 1995 som Sprayanställd nummer 15 etcetera, etcetera. Det är svårt att komma på någonting som ens påminner om en fläck på cv:n.
Det är möjligt att it-hypens tid är förbi och den nya ekonomin är död och ingen skriver om Razorfish om sex månader, men än så länge är Beata Wickbom mitt i smeten. Klart att jag är avundsjuk på silverskeden i munnen. Klart att jag tror att hon ska vara självsäker, kanske självgod. Klart att det inte stämmer riktigt.
Hon stämmer träff på Elverkets restaurang. Den ligger granne med Dramatens extrascen på Östermalm och frekventeras av både kulturfolk och slipsar. Elverket förenar kultur och kapital. Precis som Beata, kan man säga.
Beata är stammis. Röda Anna Holtbladbyxor, röd jacka från h&m i samma nyans, klocka som matchar perfekt och blå stickad tröja som bryter litet lagom. Ser ut litet som en popstjärna, P J Harvey-style.
Verkar lätt att tycka om. Fast handslag, rak, klarblå blick. Pianofingrar, gester som understryker och förklarar pedagogiskt allt jag inte antas veta – vem Jonas Svensson, en av grundarna av Spray, är och sådant.
Hon gillar uppenbarligen att berätta historier och är uppenbart medievan. Säger själv att hon gärna snickrar till några smarta one-liners före en intervju och tycker att det är kul när de går in i tidningarna.
Faktum är att jag inte behöver ställa många frågor för att intervjua Beata i två och en halv timme. Inte så konstigt, ‚eftersom det har varit hennes jobb att skapa uppmärksamhet kring Spray och Razorfish. Men ändå.
Hon är inte världens bästa lyssnare, säger hon själv längre fram. Verkar en aning dominant och erkänner det också utan vidare.
Beata Wickbom är född och uppvuxen i Danderyd med en kompakt överklassbakgrund som hon inte sticker under stol med. Det är därifrån självförtroendet kommer.
Nu bor hon i Djursholm.
Ett avgörande ögonblick i Beatas liv kom när familjen kom tillbaka från två år i Tanzania. Mamma jobbade med bistånd.
Beata hade gått i internationell skola, haft skoluniform, spelat tennis, lärt sig engelska. Tempot var givetvis högre i den skolan än i Hej Matematik-mellanstadiet i Danderyd, så Beata kunde så småningom hoppa över en klass och börja direkt i åttan.
Förmodligen var det där hon blev en outsider och började gå sina egna vägar. Hoppar över en klass gör nämligen ingen ostraffat, i alla fall inte i Danderyd. Klasskamraterna tyckte att det var obegripligt och konstigt.
– Ännu 15 år efteråt händer det att gamla skolkamrater känner igen mig och säger: ”Var det inte du som bytte klass?”
Beata var inte heller så intresserad av att passa in.
– Det verkade inte särskilt intressant att glida omkring i stim med sju-åtta andra identiskt klädda tjejer, idissla tuggummi och spana på killar.
Beata var för sig själv i stället.
– Jag pysslade med små saker. Små collage och stickningar och annat skapande, ja, smått.
Den vuxna Beata kryper ihop och pillar med fingrarna mot varandra som för att visa hur hon slöt sig inom sig och sitt.
Bra betyg fick hon utan att anstränga sig. Skolan var hon helt ointresserad av och hon var ingen partypingla. Hon ville bli arkeolog.
I sjuan skulle eleverna välja tillvalsämnen och Beata valde teknik. Hennes mamma hade sett till att hon fått privatlektioner i franska och ett språk räckte, tyckte Beata som ville pröva något nytt.
Plötsligt stod pysselflickan klädd i overall i ett gammalt skyddsrum och svetsade och filade i ett hörn tillsammans med de hårda killarna som spelade ac/dc och kastade upp snus i taket. Hon passade inte in där heller.
Som äldst av sju hel- och halvsyskon kände hon alltid ett ansvar för småflickorna. Och för sina klasskamrater.
– Jag var alltid den som oroade mig och var rädd att någon skulle supa sig full och somna i en snödriva, berättar Beata.
Hon är sådan än idag: så beskyddande och ansvarstagande att hennes sambo driver med henne för det.
– Kommer han hem en halvtimme för sent tror jag direkt att han kört i diket, säger hon.
Hon vill inte gärna berätta om sin första fylla. Mamma blev arg, säger hon bara.
På högstadiet var det kort sagt varken mycket sprit eller hångel för Beata. Jag frågar inte ens om hon testade droger, det är helt onödigt.
– Det var inte så kul att vara tonåring. Men det var inte värre för mig än för någon annan. Alla människor hatar tonåren, eller hur?
Beata gjorde inga uppror. Inga våldsamma gräl, ingen graffiti, ingen punkperiod. Hon tog revansch.
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
ör två veckor sedan var jag i en galax långt, långt borta – i Ljungbyhed, på ett annat jobb. Det var en påminnelse om att det finns en värld där ute där man faktiskt dricker Gevalia brygg på kaféerna, inte hallonsmoothies, och folk inte har poli- songer för att det är coolt utan för att de har det. Där man inte är särskilt intresserad av rast- lösa it-bolag. Sociologiskt sett är resan från Ljungbyhed till Beata Wickboms Stockholm ungefär så lång som den kan bli i Sverige. Den går från bruksort till storstad, från arbetarklass till över- klass, från gammal ekonomi till ny och från periferi till centrum. Beata Wickbom var, tills hon blev mamma- ledig, marknadschef på internetkonsulten Razorfish. Hon är 32 år, skriver krönikor i Finanstidningen, sitter i styrelsen för ytterliga- re tre företag, talar tre språk, gick igenom gym- nasiet med 4,8 i snittbetyg, har bott utomlands i fyra år, piggade upp Handelsstudierna med konsthistoria vid sidan om, hoppade på it-boo- men 1995 som Sprayanställd nummer 15 etcete- ra, etcetera. Det är svårt att komma på någon- ting som ens påminner om en fläck på cv:n. Det är möjligt att it-hypens tid är förbi och den nya ekonomin är död och ingen skriver om Razorfish om sex månader, men än så länge är Beata Wickbom mitt i smeten. Klart att jag är avundsjuk på silverskeden i munnen. Klart att jag tror att hon ska vara självsäker, kanske själv- god. Klart att det inte stämmer riktigt. Hon stämmer träff på Elverkets restaurang. Den ligger granne med Dramatens extrascen på Östermalm och frekventeras av både kulturfolk och slipsar. Elverket förenar kultur och kapital. Precis som Beata, kan man säga. Beata är stammis. Röda Anna Holtblad- byxor, röd jacka från h&m i samma nyans, klocka som matchar perfekt och blå stickad tröja som bryter litet lagom. Ser ut litet som en popstjärna, P J Harvey-style. Verkar lätt att tycka om. Fast handslag, rak, klarblå blick. Pianofingrar, gester som under- stryker och förklarar pedagogiskt allt jag inte antas veta – vem Jonas Svensson, en av grun- darna av Spray, är och sådant. Hon gillar uppenbarligen att berätta histori- er och är uppenbart medievan. Säger själv att hon gärna snickrar till några smarta one-liners före en intervju och tycker att det är kul när de går in i tidningarna. Faktum är att jag inte behöver ställa många frågor för att intervjua Beata i två och en halv timme. Inte så konstigt, ‚eftersom det har varit hennes jobb att skapa uppmärksamhet kring Spray och Razorfish. Men ändå. Hon är inte världens bästa lyssnare, säger hon själv längre fram. Verkar en aning domi- nant och erkänner det också utan vidare. Beata Wickbom är född och uppvuxen i Danderyd med en kompakt överklassbakgrund som hon inte sticker under stol med. Det är där- ifrån självförtroendet kommer. Nu bor hon i Djursholm. ett avgörande ögonblick i Beatas liv kom när familjen kom tillbaka från två år i Tanzania. Mamma jobbade med bistånd. Beata hade gått i internationell skola, haft skoluniform, spelat tennis, lärt sig engelska. Tempot var givetvis högre i den skolan än i Hej Matematik-mellanstadiet i Danderyd, så Beata kunde så småningom hoppa över en klass och börja direkt i åttan. Förmodligen var det där hon blev en outsi- der och började gå sina egna vägar. Hoppar över en klass gör nämligen ingen ostraffat, i alla fall inte i Danderyd. Klasskamraterna tyckte att det var obegripligt och konstigt. –Ännu 15 år efteråt händer det att gamla skolkamrater känner igen mig och säger: ”Var det inte du som bytte klass?” Beata var inte heller så intresserad av att passa in. – Det verkade inte särskilt intressant att glida omkring i stim med sju-åtta andra iden- tiskt klädda tjejer, idissla tuggummi och spana på killar. Beata var för sig själv i stället. –Jag pysslade med små saker. Små collage och stickningar och annat skapande, ja, smått. Den vuxna Beata kryper ihop och pillar med fingrarna mot varandra som för att visa hur hon slöt sig inom sig och sitt. Bra betyg fick hon utan att anstränga sig. Skolan var hon helt ointresserad av och hon var ingen partypingla. Hon ville bli arkeolog. i sjuan skulle eleverna välja tillvalsämnen och Beata valde teknik. Hennes mamma hade sett till att hon fått privatlektioner i franska och ett språk räckte, tyckte Beata som ville pröva något nytt. Plötsligt stod pysselflickan klädd i overall i ett gammalt skyddsrum och svetsade och filade i ett hörn tillsammans med de hårda killarna som spelade ac/dc och kastade upp snus i taket. Hon passade inte in där heller. Som äldst av sju hel- och halvsyskon kände hon alltid ett ansvar för småflickorna. Och för sina klasskamrater. –Jag var alltid den som oroade mig och var rädd att någon skulle supa sig full och somna i en snödriva, berättar Beata. Hon är sådan än idag: så beskyddande och ansvarstagande att hennes sambo driver med henne för det. –Kommer han hem en halvtimme för sent tror jag direkt att han kört i diket, säger hon. Hon vill inte gärna berätta om sin första fylla. Mamma blev arg, säger hon bara. På högstadiet var det kort sagt varken myck- et sprit eller hångel för Beata. Jag frågar inte ens om hon testade droger, det är helt onödigt. –Det var inte så kul att vara tonåring. Men det var inte värre för mig än för någon annan. Alla människor hatar tonåren, eller hur? Beata gjorde inga uppror. Inga våldsamma gräl, ingen graffiti, ingen punkperiod. Hon tog revansch. 40 GURu JANUARI 2001 F TEXT JONAS FREDÉN FOTO GUNNAR SEIJBOLD ◗ Hon var för väluppfostrad för att göra uppror och hon hatade ”fysiiik”. Idag har fru Spray, Beata Wickbom, fått revansch. SMARTABEATA
Januari 2001 · läsposition 41
En mammaledig rödluva. Beata Wickbom har lämnat jobbet som marknadschef på Razorfish, men nya utmaningar väntar på företaget efter mammaledigheten.
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
JANUARI 2001 GURu 41 En mammaledig rödluva. Beata Wickbom har lämnat jobbet som marknadschef på Razorfish, men nya utmaningar väntar på företaget efter mammaledigheten.
Januari 2001 · läsposition 42
Jag är konflikträdd. Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre
– Jag är inte den typen som vill distansera mig och jag gillar inte att såra, och jag tycker inte alltid att det är konstruktivt att göra annorlunda.
Fortfarande tycker hon att ilska är meningslöst. Hon grälar aldrig med sin sambo.
– Jag är konflikträdd, säger hon.
– Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre.
Gymnasiet blev en smula bättre. Men Beata valde naturvetenskaplig linje trots att det var uppenbart för alla, inklusive henne själv, att hon var humanist i själ och hjärta. Men som humanist skulle hon inte kunna välja högskolelinje fritt efter gymnasiet.
Därmed blev hon tvungen att läsa fysik.
– Jag har alltid hatat matte och fysik.
Beata säger ”fysiiiiik” så att det ser ut att göra ont i munnen. Fysiiik; det gick bara inte att få in i huvudet.
Smarta Beata fick plötsligt tvåa i ett ämne. Siffror och Beata älskar inte varandra. När hon började på Handels – för att hon inte visste vad hon skulle göra annars – var hon så ointresserad av bokföring att hon inte förstod vad ”konton och sådana där grejer” egentligen tjänade till. Hon trodde länge att bokföring var ett slags underlig ekonomisk historia.
– Det dröjde till andra året på Handels innan jag förstod att företagen faktiskt använder bokföring, att det finns ute i verkligheten!
Sinne för pengar har hon aldrig haft. Det liksom bara rullar på med privatekonomin, nu också. Kort sagt: Ekonomistudierna var inte särskilt kul de första två åren. Men Beata stretade på. Hon kan inte riktigt förklara varför. Förmodligen för att hon är van vid att streta på och vara duktig.
– Jag fick en ganska luthersk uppfostran. Och det finns ett värde i att göra klart saker. Idag har jag förstått att man blir bra på det som är kul, men det visste jag inte då.
Handels var ett grabbigt ställe med bara 20 procent tjejer, drängiga fester och nollning med sexuella inslag, ni vet, ta av sig kläder och lägga sig i en lång rad utomhus. Beata skapade en förening, ”Tjejer på Handels”, och fick gå upp till rektorn och säga vad hon tyckte om jämställdheten på skolan.
– Plötsligt fick jag sätta mig i de där enormt höga stolarna de har i presidiet i min röda halsduk och konferera med gubbarna.
Att hon alls blev kvar på skolan är svårt att fatta. Fram till den här punkten var Beata Wickbom i stora drag en tjej som inte funnit sin plats i livet.
Vändpunkten kom efter fyra terminer. Då dök ämnet industriell organisation upp på schemat och plötsligt började lärarna tala om nätverk, om hur man får ett kärnkraftverk att fungera organisatoriskt och ett företag att byta kultur. Och när Kjell A Nordström började föreläsa om internationell ekonomi fann sig Beata mer till rätta.
Hon är, kan man säga, intresserad av idéerna bakom business och inte ett smack av företagens skruvar och muttrar.
Med det sinnelaget är det inte så konstigt att Beata frontalkrockade med affärskulturen på sitt första jobb.
– Det var bara så fult där! Fu-u-ula möbler och fula miljöer och en snål människofientlig miljö och en total oförståelse för att människor faktiskt jobbar bättre när de trivs, säger Beata.
– Folk ville hellre skruva ihop trista Ikeamöbler en hel natt för att spara litet pengar i stället för att ta hjälp, säger hon.
Det ville inte Beata. Hon ville jobba mänskligt. Och tyckte att det är okej att vara estet, humanist och ekonom samtidigt.
Så blev Beata uppringd av Spray, några där kände henne. Spray var mer än ett jobb, det var ett livsval. Beata skiner upp med ansiktet och hela kroppen när hon säger det:
– Plötsligt blev jag accepterad som jag var. Mina tankar räknades. Min attityd var precis som alla andras. Och jag behövde inte, och kunde inte, ta ansvar för andra eftersom de var så briljanta allihop. Jag kunde släppa dem och sköta mitt. Att det vi trodde på och tyckte om dessutom var värt pengar var ett enormt lyft.
Hon var ingen malplacerad ekonomistudent längre. Hon var som fisken i vattnet.
– Det var mitt livs klipp!
Beata har inte bytt jobb sedan dess. Hösten 1998 fusionerade Spray med Razorfish och Beata blev marknadschef för Razorfishs svenska konsultdel. Nu har hon slutat som marknadschef, men ska ändå stanna vid Razorfish, men hon vet inte riktigt vad det ska bli. Europa, usa eller Sverige – det är inte klart än.
– När jag kom var medelåldern 21 år, vi var 15 anställda och gick på två studentskivor för jobbarkompisar, och det fanns egentligen ingen internetbransch. Nu har enbart Razorfish cirka 1 500 anställda… Bland det bästa med mitt jobb är att få berätta hur det gick till. Det är det som är det roliga.
Ett av de första jobben var att få Spray att se större ut.
– Vi tänkte att om vi kan visa på en bransch och vara centrala i den så kommer branschen att verka mer etablerad än den är. Så vi anordnade sime.
sime är Scandinavian Interactive Media Events, ett slags Grammis-gala för it-bolag.
– Så när Razorfishs amerikanska vd Jeff Dachis kom till Sverige trodde han ju att vi var jättestora…
Vilket givetvis hjälpte Spray att till slut gå samman med Razorfish.
Sensmoralen är, enligt Beata Wickbom, inte att hon gjort en lång resa, utan att omgivningen har gjort det. Att hon hittat rätt sammanhang.
– Jag är samma person nu som när jag var 14 år. Därför kan jag inte vara någon hård bitchig typ heller. Det som gått bra beror inte bara på mig utan på att jag haft bra personer runt omkring mig. Har jag ett karriärtips så är det detta: Skaffa bra arbetskamrater. Och gör sådant som är roligt.
Beata tänker givetvis inte byta jobb, men vad skulle hon göra om hon trots allt var tvungen?
– Hmm… starta en entreprenörsskola för barn där jag bor. Och få barn att våga ta egna initiativ och skilja sig från mängden. ■
Jonas Fredén är den enda frilansjournalisten i Sverige som inte äger en mobiltelefon.
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
42 GURu JANUARI 2001 ’’Jag är konflikträdd. Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre ’’ –Jag är inte den typen som vill distansera mig och jag gillar inte att såra, och jag tycker inte alltid att det är konstruktivt att göra annorlunda. Fortfarande tycker hon att ilska är menings- löst. Hon grälar aldrig med sin sambo. –Jag är konflikträdd, säger hon. –Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre. Gymnasiet blev en smula bättre. Men Beata valde naturvetenskaplig linje trots att det var uppenbart för alla, inklusive henne själv, att hon var humanist i själ och hjärta. Men som humanist skulle hon inte kunna välja högsko- lelinje fritt efter gymnasiet. Därmed blev hon tvungen att läsa fysik. – Jag har alltid hatat matte och fysik. Beata säger ”fysiiiiik” så att det ser ut att göra ont i munnen. Fysiiik; det gick bara inte att få in i huvudet. smarta beata fick plötsligt tvåa i ett ämne. Siffror och Beata älskar inte varandra. När hon började på Handels – för att hon inte visste vad hon skulle göra annars – var hon så ointresserad av bokföring att hon inte förstod vad ”konton och sådana där grejer” egentligen tjänade till. Hon trodde länge att bokföring var ett slags underlig ekonomisk historia. –Det dröjde till andra året på Handels innan jag förstod att företagen faktiskt använder bok- föring, att det finns ute i verkligheten! Sinne för pengar har hon aldrig haft. Det lik- som bara rullar på med privatekonomin, nu också. Kort sagt: Ekonomistudierna var inte särskilt kul de första två åren. Men Beata streta- de på. Hon kan inte riktigt förklara varför. Förmodligen för att hon är van vid att streta på och vara duktig. –Jag fick en ganska luthersk uppfostran. Och det finns ett värde i att göra klart saker. Idag har jag förstått att man blir bra på det som är kul, men det visste jag inte då. Handels var ett grabbigt ställe med bara 20 procent tjejer, drängiga fester och nollning med sexuella inslag, ni vet, ta av sig kläder och lägga sig i en lång rad utomhus. Beata skapade en förening, ”Tjejer på Handels”, och fick gå upp till rektorn och säga vad hon tyckte om jämställdheten på skolan. –Plötsligt fick jag sätta mig i de där enormt höga stolarna de har i presidiet i min röda hals- duk och konferera med gubbarna. Att hon alls blev kvar på skolan är svårt att fatta. Fram till den här punkten var Beata Wickbom i stora drag en tjej som inte funnit sin plats i livet. Vändpunkten kom efter fyra terminer. Då dök ämnet industriell organisation upp på schemat och plötsligt började lärarna tala om nätverk, om hur man får ett kärnkraftverk att fungera organisatoriskt och ett företag att byta kultur. Och när Kjell A Nordström började föreläsa om internationell ekonomi fann sig Beata mer till rätta. Hon är, kan man säga, intresserad av idéerna bakom business och inte ett smack av företa- gens skruvar och muttrar. Med det sinnelaget är det inte så konstigt att Beata frontalkrockade med affärskulturen på sitt första jobb. –Det var bara så fult där! Fu-u-ula möbler och fula miljöer och en snål människofientlig miljö och en total oförståelse för att människor faktiskt jobbar bättre när de trivs, säger Beata. –Folk ville hellre skruva ihop trista Ikea- möbler en hel natt för att spara litet pengar i stället för att ta hjälp, säger hon. det ville inte beata. Hon ville jobba mänskligt. Och tyckte att det är okej att vara estet, humanist och ekonom samtidigt. Så blev Beata uppringd av Spray, några där kände henne. Spray var mer än ett jobb, det var ett livsval. Beata skiner upp med ansiktet och hela kroppen när hon säger det: –Plötsligt blev jag accepterad som jag var. Mina tankar räknades. Min attityd var precis som alla andras. Och jag behövde inte, och kunde inte, ta ansvar för andra eftersom de var så briljanta allihop. Jag kunde släppa dem och sköta mitt. Att det vi trodde på och tyckte om dessutom var värt pengar var ett enormt lyft. Hon var ingen malplacerad ekonomistu- dent längre. Hon var som fisken i vattnet. –Det var mitt livs klipp! Beata har inte bytt jobb sedan dess. Hösten 1998 fusionerade Spray med Razorfish och Beata blev marknadschef för Razorfishs svens- ka konsultdel. Nu har hon slutat som mark- nadschef, men ska ändå stanna vid Razorfish, men hon vet inte riktigt vad det ska bli. Europa, usa eller Sverige – det är inte klart än. –När jag kom var medelåldern 21 år, vi var 15 anställda och gick på två studentskivor för job- barkompisar, och det fanns egentligen ingen internetbransch. Nu har enbart Razorfish cirka 1500 anställda… Bland det bästa med mitt jobb är att få berätta hur det gick till. Det är det som är det roliga. ett av de första jobben var att få Spray att se större ut. –Vi tänkte att om vi kan visa på en bransch och vara centrala i den så kommer branschen att verka mer etablerad än den är. Så vi anord- nade sime. sime är Scandinavian Interactive Media Events, ett slags Grammis-gala för it-bolag. – Så när Razorfishs amerikanska vd Jeff Dachis kom till Sverige trodde han ju att vi var jättestora… Vilket givetvis hjälpte Spray att till slut gå samman med Razorfish. Sensmoralen är, enligt Beata Wickbom, inte att hon gjort en lång resa, utan att omgivningen har gjort det. Att hon hittat rätt sammanhang. –Jag är samma person nu som när jag var 14 år. Därför kan jag inte vara någon hård bitchig typ heller. Det som gått bra beror inte bara på mig utan på att jag haft bra personer runt omkring mig. Har jag ett karriärtips så är det detta: Skaffa bra arbetskamrater. Och gör sådant som är roligt. Beata tänker givetvis inte byta jobb, men vad skulle hon göra om hon trots allt var tvungen? –Hmm… starta en entreprenörsskola för barn där jag bor. Och få barn att våga ta egna initiativ och skilja sig från mängden. ■ Jonas Fredén är den enda frilansjournalisten i Sverige som inte äger en mobiltelefon. ◗ ID: Beata Wickbom ÅLDER: Just fyllda 32. FAMILJ: Sambo och en dotter på 10 månader. BOR: Är uppvuxen i Danderyd, bodde under två år i Tanzania. Nu bor Beata i Djursholm. YRKE: Mammaledig, före detta marknadschef på Razorfish. INTRESSE: Samlar på sneakers, ”har mas- sor”, segling, skidåkning. ”Är skitdålig på tennis, men vill gärna kunna.” MUSIK: Gullan Bornemark och House. Älskar att gå ut och dansa till glad house-musik, dock ej techno. ◗