guru.

December 2000

Läsposition 76

Originalsida, December 2000, läsposition 76
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

LIVET ÄR EN FEST!

Hmmm…kraftig, mycket söt och simmig smak med en påtaglig arrakskaraktär och med en eftersmak av mandelmassa. Eller hur?

Sprit är roligt och ännu roligare är det kanske med avecer. Fast allra roligast är det nog med nationaldrycker.

Frankrike har sin konjak och calvados, Ryssland sin vodka och Spanien sherryn. Samtliga förtjusande att dricka, läsa om och romantisera kring.

Men i vår iver att sträva efter maximal kontinentalism och tjusighet under framför allt det senaste decenniet tycks vi ha glömt bort vår alldeles egen nationaldryck, punschen.

Medan exempelvis trötta reklambyråchefers favorit-avec, calvadosen, på tio år ökat sin försäljning från några ynka hundra liter till 38 000, har punschkonsumtionen mer än halverats. Visst kan man tillskriva den nedgången vårt allmänt fårskocksaktiga rynkande på näsan åt det traditionellt svenska, från kaffe till ost.

Men i punschens dödsryckningar ligger en speciell sorglighet, eftersom den en gång varit ett så strålande nav i en omfattande ”punschkultur” som i många avseenden speglat vår egen historia.

Oavsett om det är punschens otidsenliga sötma, dess brist på exotism eller att den helt enkelt är för icke-exklusiv som gjort att vi vänt den ryggen, känns det som att har den en sista möjlighet till comeback så är det nu. För i och med att den slabbförsvenskade caffelatte-kontinentalismens diktatur lättat något och en motreaktion långsamt fått fäste blir det plötsligt helt logiskt med en punsch-hype.

VISST KAN MAN fortfarande läsa om hur redaktionen för ”Sen kväll med Luuk” firar sina tittarsiffror med ”den dyraste calvadosen som finns”, men det känns snarare som uttryck för en lite gubbig nittiotals-brackighet på väg ut; talar vi mat- och dryckestrender så känns ”nysvenskheten” betydligt piggare än den övre medelklassens rutinmässiga förtjusning i allt som är dyrt.

Viktigpettrar må påstå att punsch aldrig kan kallas för nationaldryck på samma sätt som till exempel fransk konjak, eftersom den inte enbart består av inhemska ingredienser. Men serverad varm eller kall, till ärtsoppa eller kaffe, i lusthus eller på glasade punschverandor i unika punschglas med öra eller kopp, måste punschen ändå snarare ses som ett djupt romantiskt och unikt spritdestillat ur den svenska folksjälen än som en orientalisk bastard.

Och kanske är det så att vi måste börja om från början?

Kanske måste vi på nytt inse hur kul och gott det är att skapa sitt eget hemliga punschrecept, eller återuppliva någon äldre släktings minnen av gamla familjerecept? För nog vore det roligare att på en middag bli bjuden på hemgjord punsch än att serveras den hundrade varianten av Chardonnay-grappa uppkorkad av någon Henrik Schyffert-liknande figur?

Det enda namnet punsch har med det anglosaxiska punch att göra, är att båda dryckerna uppfanns av sjöfarare. Men när engelsmännen kom till Västindien, upptäckte rom och började experimentera med den, så anlände svenskarna till Ostindiens Java och fann arraken, en söt spritdryck framställd av sockerrör, ris, melass eller saften av kokos- och dadelpalmer (ordet arrak kommer av arabiskans ”araq”: svett, saft, sprit).

Och medan britterna använde ett befintligt engelskt ord för sin dryck så fick svenskarna ordet punsch från sanskrits ord för fem, panschan. Eller från hindis motsvarighet, panch. Syftande på det antal ingredienser som en punsch bör innehålla: arrak, ren sprit, socker, vatten och vin.

OM DEN FÖRSTA arraken eller punschen dracks i Sverige på 1600- eller 1700-talet vet ingen med säkerhet. Men att punschen blev en omedelbar succé ser man inte minst på förmögnare familjers snabbt tillägnade vana att hålla sig med egen punschservis bestående av skål med tillhörande fat och små porslinsmuggar; alla delar förstås prydda med familjenamnets initialer. I skålen satte man så en sockertopp, hällde kokande vatten över den, rörde runt (med speciell punschslev), för att därefter tillsätta den exotiska arraken, ren sprit och avslutningsvis gärna lite syrligt Rhenvin.

Under artonhundratalet blev punschen extremt populär i alla samhällsklasser.

För besättningarna på Ostasiatiska Kompaniets båtar var hem-

Nog vore det roligare att bli bjuden på hemgjord punsch än att serveras Chardonnay-grappa uppkorkad av någon Henrik Schyffert-liknande figur

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

76 GURu DECEMBER 2000
prit är roligt och än-
nu roligare är det
kanske med avec-
er. Fast allra roli-
gast är det nog med
nationaldrycker.
Frankrike har sin konjak
och calvados, Ryssland sin vodka
och Spanien sherryn. Samtliga
förtjusande att dricka, läsa om
och romantisera kring.
Men i vår iver att sträva efter
maximal kontinentalism och tju-
sighet under framför allt det se-
naste decenniet tycks vi ha glömt
bort vår alldeles egen national-
dryck, punschen.
Medan exempelvis trötta re-
klambyråchefers favorit-avec, cal-
vadosen, på tio år ökat sin försälj-
ning från några ynka hundra liter
till 38 000, har punschkonsumtio-
nen mer än halverats. Visst kan
man tillskriva den nedgången
vårt allmänt fårskocksaktiga ryn-
kande på näsan åt det traditio-
nellt svenska, från kaffe till ost.
Men i punschens dödsryck-
ningar ligger en speciell sorglig-
het, eftersom den en gång varit ett
så strålande nav i en omfattande
”punschkultur”somimångaavse-
enden speglat vår egen historia.
Oavsett om det är punschens
otidsenliga sötma, dess brist på
exotismellerattdenheltenkeltär
för icke-exklusiv som gjort att vi
vänt den ryggen, känns det som
att har den en sista möjlighet till
comeback så är det nu. För i och
med att den slabbförsvenskade
caffelatte-kontinentalismens dik-
tatur lättat något och en motreak-
tion långsamt fått fäste blir det
plötsligt helt logiskt med en
punsch-hype.
visst kan man fortfarande lä-
sa om hur redaktionen för ”Sen
kväll med Luuk” firar sina tittar-
siffror med ”den dyraste calvado-
sen som finns”, men det känns
snarare som uttryck för en lite
gubbig nittiotals-brackighet på
väg ut; talar vi mat- och dryckes-
trender så känns ”nysvenskheten”
betydligt piggare än den övre me-
delklassens rutinmässiga förtjus-
ning i allt som är dyrt.
Viktigpettrar må påstå att
punsch aldrig kan kallas för na-
tionaldryck på samma sätt som
till exempel fransk konjak, efter-
som den inte enbart består av in-
hemska ingredienser. Men serve-
rad varm eller kall, till ärtsoppa
eller kaffe, i lusthus eller på glasa-
de punschverandor i unika
punschglas med öra eller kopp,
måste punschen ändå snarare ses
som ett djupt romantiskt och
unikt spritdestillat ur den svens-
ka folksjälen än som en orienta-
lisk bastard.
Och kanske är det så att vi mås-
te börja om från början?
Kanske måste vi på nytt inse
hur kul och gott det är att skapa
sitt eget hemliga punschrecept,
elleråterupplivanågonäldresläk-
tings minnen av gamla familjere-
cept? För nog vore det roligare att
på en middag bli bjuden på hem-
gjord punsch än att serveras den
hundrade varianten av Chardon-
nay-grappa uppkorkad av någon
Henrik Schyffert-liknande figur?
Det enda namnet punsch har
med det anglosaxiska punch att
göra, är att båda dryckerna upp-
fanns av sjöfarare. Men när eng-
elsmännen kom till Västindien,
upptäckte rom och började expe-
rimentera med den, så anlände
svenskarna till Ostindiens Java
och fann arraken, en söt sprit-
dryck framställd av sockerrör, ris,
melass eller saften av kokos- och
dadelpalmer (ordet arrak kom-
mer av arabiskans ”araq”: svett,
saft, sprit).
Och medan britterna använde
ett befintligt engelskt ord för sin
dryck så fick svenskarna ordet
punsch från sanskrits ord för fem,
panschan. Eller från hindis mot-
svarighet, panch. Syftande på det
antal ingredienser som en punsch
bör innehålla: arrak, ren sprit,
socker, vatten och vin.
om den första arrakenellerpun-
schen dracks i Sverige på 1600- el-
ler 1700-talet vet ingen med säker-
het. Men att punschen blev en
omedelbar succé ser man inte
minst på förmögnare familjers
snabbt tillägnade vana att hålla
sig med egen punschservis bestå-
ende av skål med tillhörande fat
och små porslinsmuggar; alla de-
lar förstås prydda med familje-
namnets initialer. I skålen satte
man så en sockertopp, hällde ko-
kande vatten över den, rörde runt
(med speciell punschslev), för att
därefter tillsätta den exotiska ar-
raken, ren sprit och avslutningsvis
gärna lite syrligt Rhenvin.
Under artonhundratalet blev
punschen extremt populär i alla
samhällsklasser.
För besättningarna på Ostasia-
tiska Kompaniets båtar var hem-
S
’’Nog vore det roligare att bli bjuden på hemgjord punsch
än att serveras Chardonnay-grappa uppkorkad av någon
Henrik Schyffert-liknande figur
’’
LiVeT äR en FeST! Hmmm…kraftig, myck-
et söt och simmig smak
med en påtaglig arraks-
karaktär och med en
eftersmak av mandel-
massa. Eller hur?

Texter på sidan

Samma position i PDF →