guru.

December 2000 · reportage/essä

Punschens historia och comeback (Per Hagman)

Artikel om punschen som svensk nationaldryck: ursprung via arrak från Java och Ostasiatiska kompaniet, popularitet under 1800-talet, lagring och varumärken samt nedgången i konsumtion. Texten argumenterar för en comeback och föreslår användning i matlagning, till ost och glass.

Arkivets AI-bearbetade beskrivning. Vissa artikelgränser och uppgifter om författare och fotografer återstår att kontrollera. Läs originalbilden vid tvekan.

December 2000 · läsposition 76

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

LIVET ÄR EN FEST!

Hmmm…kraftig, mycket söt och simmig smak med en påtaglig arrakskaraktär och med en eftersmak av mandelmassa. Eller hur?

Sprit är roligt och ännu roligare är det kanske med avecer. Fast allra roligast är det nog med nationaldrycker.

Frankrike har sin konjak och calvados, Ryssland sin vodka och Spanien sherryn. Samtliga förtjusande att dricka, läsa om och romantisera kring.

Men i vår iver att sträva efter maximal kontinentalism och tjusighet under framför allt det senaste decenniet tycks vi ha glömt bort vår alldeles egen nationaldryck, punschen.

Medan exempelvis trötta reklambyråchefers favorit-avec, calvadosen, på tio år ökat sin försäljning från några ynka hundra liter till 38 000, har punschkonsumtionen mer än halverats. Visst kan man tillskriva den nedgången vårt allmänt fårskocksaktiga rynkande på näsan åt det traditionellt svenska, från kaffe till ost.

Men i punschens dödsryckningar ligger en speciell sorglighet, eftersom den en gång varit ett så strålande nav i en omfattande ”punschkultur” som i många avseenden speglat vår egen historia.

Oavsett om det är punschens otidsenliga sötma, dess brist på exotism eller att den helt enkelt är för icke-exklusiv som gjort att vi vänt den ryggen, känns det som att har den en sista möjlighet till comeback så är det nu. För i och med att den slabbförsvenskade caffelatte-kontinentalismens diktatur lättat något och en motreaktion långsamt fått fäste blir det plötsligt helt logiskt med en punsch-hype.

VISST KAN MAN fortfarande läsa om hur redaktionen för ”Sen kväll med Luuk” firar sina tittarsiffror med ”den dyraste calvadosen som finns”, men det känns snarare som uttryck för en lite gubbig nittiotals-brackighet på väg ut; talar vi mat- och dryckestrender så känns ”nysvenskheten” betydligt piggare än den övre medelklassens rutinmässiga förtjusning i allt som är dyrt.

Viktigpettrar må påstå att punsch aldrig kan kallas för nationaldryck på samma sätt som till exempel fransk konjak, eftersom den inte enbart består av inhemska ingredienser. Men serverad varm eller kall, till ärtsoppa eller kaffe, i lusthus eller på glasade punschverandor i unika punschglas med öra eller kopp, måste punschen ändå snarare ses som ett djupt romantiskt och unikt spritdestillat ur den svenska folksjälen än som en orientalisk bastard.

Och kanske är det så att vi måste börja om från början?

Kanske måste vi på nytt inse hur kul och gott det är att skapa sitt eget hemliga punschrecept, eller återuppliva någon äldre släktings minnen av gamla familjerecept? För nog vore det roligare att på en middag bli bjuden på hemgjord punsch än att serveras den hundrade varianten av Chardonnay-grappa uppkorkad av någon Henrik Schyffert-liknande figur?

Det enda namnet punsch har med det anglosaxiska punch att göra, är att båda dryckerna uppfanns av sjöfarare. Men när engelsmännen kom till Västindien, upptäckte rom och började experimentera med den, så anlände svenskarna till Ostindiens Java och fann arraken, en söt spritdryck framställd av sockerrör, ris, melass eller saften av kokos- och dadelpalmer (ordet arrak kommer av arabiskans ”araq”: svett, saft, sprit).

Och medan britterna använde ett befintligt engelskt ord för sin dryck så fick svenskarna ordet punsch från sanskrits ord för fem, panschan. Eller från hindis motsvarighet, panch. Syftande på det antal ingredienser som en punsch bör innehålla: arrak, ren sprit, socker, vatten och vin.

OM DEN FÖRSTA arraken eller punschen dracks i Sverige på 1600- eller 1700-talet vet ingen med säkerhet. Men att punschen blev en omedelbar succé ser man inte minst på förmögnare familjers snabbt tillägnade vana att hålla sig med egen punschservis bestående av skål med tillhörande fat och små porslinsmuggar; alla delar förstås prydda med familjenamnets initialer. I skålen satte man så en sockertopp, hällde kokande vatten över den, rörde runt (med speciell punschslev), för att därefter tillsätta den exotiska arraken, ren sprit och avslutningsvis gärna lite syrligt Rhenvin.

Under artonhundratalet blev punschen extremt populär i alla samhällsklasser.

För besättningarna på Ostasiatiska Kompaniets båtar var hem-

Nog vore det roligare att bli bjuden på hemgjord punsch än att serveras Chardonnay-grappa uppkorkad av någon Henrik Schyffert-liknande figur

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

76 GURu DECEMBER 2000
prit är roligt och än-
nu roligare är det
kanske med avec-
er. Fast allra roli-
gast är det nog med
nationaldrycker.
Frankrike har sin konjak
och calvados, Ryssland sin vodka
och Spanien sherryn. Samtliga
förtjusande att dricka, läsa om
och romantisera kring.
Men i vår iver att sträva efter
maximal kontinentalism och tju-
sighet under framför allt det se-
naste decenniet tycks vi ha glömt
bort vår alldeles egen national-
dryck, punschen.
Medan exempelvis trötta re-
klambyråchefers favorit-avec, cal-
vadosen, på tio år ökat sin försälj-
ning från några ynka hundra liter
till 38 000, har punschkonsumtio-
nen mer än halverats. Visst kan
man tillskriva den nedgången
vårt allmänt fårskocksaktiga ryn-
kande på näsan åt det traditio-
nellt svenska, från kaffe till ost.
Men i punschens dödsryck-
ningar ligger en speciell sorglig-
het, eftersom den en gång varit ett
så strålande nav i en omfattande
”punschkultur”somimångaavse-
enden speglat vår egen historia.
Oavsett om det är punschens
otidsenliga sötma, dess brist på
exotismellerattdenheltenkeltär
för icke-exklusiv som gjort att vi
vänt den ryggen, känns det som
att har den en sista möjlighet till
comeback så är det nu. För i och
med att den slabbförsvenskade
caffelatte-kontinentalismens dik-
tatur lättat något och en motreak-
tion långsamt fått fäste blir det
plötsligt helt logiskt med en
punsch-hype.
visst kan man fortfarande lä-
sa om hur redaktionen för ”Sen
kväll med Luuk” firar sina tittar-
siffror med ”den dyraste calvado-
sen som finns”, men det känns
snarare som uttryck för en lite
gubbig nittiotals-brackighet på
väg ut; talar vi mat- och dryckes-
trender så känns ”nysvenskheten”
betydligt piggare än den övre me-
delklassens rutinmässiga förtjus-
ning i allt som är dyrt.
Viktigpettrar må påstå att
punsch aldrig kan kallas för na-
tionaldryck på samma sätt som
till exempel fransk konjak, efter-
som den inte enbart består av in-
hemska ingredienser. Men serve-
rad varm eller kall, till ärtsoppa
eller kaffe, i lusthus eller på glasa-
de punschverandor i unika
punschglas med öra eller kopp,
måste punschen ändå snarare ses
som ett djupt romantiskt och
unikt spritdestillat ur den svens-
ka folksjälen än som en orienta-
lisk bastard.
Och kanske är det så att vi mås-
te börja om från början?
Kanske måste vi på nytt inse
hur kul och gott det är att skapa
sitt eget hemliga punschrecept,
elleråterupplivanågonäldresläk-
tings minnen av gamla familjere-
cept? För nog vore det roligare att
på en middag bli bjuden på hem-
gjord punsch än att serveras den
hundrade varianten av Chardon-
nay-grappa uppkorkad av någon
Henrik Schyffert-liknande figur?
Det enda namnet punsch har
med det anglosaxiska punch att
göra, är att båda dryckerna upp-
fanns av sjöfarare. Men när eng-
elsmännen kom till Västindien,
upptäckte rom och började expe-
rimentera med den, så anlände
svenskarna till Ostindiens Java
och fann arraken, en söt sprit-
dryck framställd av sockerrör, ris,
melass eller saften av kokos- och
dadelpalmer (ordet arrak kom-
mer av arabiskans ”araq”: svett,
saft, sprit).
Och medan britterna använde
ett befintligt engelskt ord för sin
dryck så fick svenskarna ordet
punsch från sanskrits ord för fem,
panschan. Eller från hindis mot-
svarighet, panch. Syftande på det
antal ingredienser som en punsch
bör innehålla: arrak, ren sprit,
socker, vatten och vin.
om den första arrakenellerpun-
schen dracks i Sverige på 1600- el-
ler 1700-talet vet ingen med säker-
het. Men att punschen blev en
omedelbar succé ser man inte
minst på förmögnare familjers
snabbt tillägnade vana att hålla
sig med egen punschservis bestå-
ende av skål med tillhörande fat
och små porslinsmuggar; alla de-
lar förstås prydda med familje-
namnets initialer. I skålen satte
man så en sockertopp, hällde ko-
kande vatten över den, rörde runt
(med speciell punschslev), för att
därefter tillsätta den exotiska ar-
raken, ren sprit och avslutningsvis
gärna lite syrligt Rhenvin.
Under artonhundratalet blev
punschen extremt populär i alla
samhällsklasser.
För besättningarna på Ostasia-
tiska Kompaniets båtar var hem-
S
’’Nog vore det roligare att bli bjuden på hemgjord punsch
än att serveras Chardonnay-grappa uppkorkad av någon
Henrik Schyffert-liknande figur
’’
LiVeT äR en FeST! Hmmm…kraftig, myck-
et söt och simmig smak
med en påtaglig arraks-
karaktär och med en
eftersmak av mandel-
massa. Eller hur?

Läs sidan med originalbild →

December 2000 · läsposition 77

Den slabbförsvenskade caffelatte-kontinentalismens diktatur har lättat något och det blir plötsligt helt logiskt med en punsch-hype

förseln av privatköpt arrak strängt reglerad. Högst hälften fick drickas upp under resans gång och resten såldes på speciella auktioner vid hemkomsten.

I TAKT MED DEN stigande efterfrågan började punschen fabrikstillverkas och i och med det även drickas rumstempererad och sedermera kyld.

Den uppsjö av fina etiketter, affischer och punschmärken som lanserades kring denna tid är som ett pärlband av vykort från en vacker svunnen epok. Där fanns Elevator-Punsch (naturligtvis med svenskt uttal av båda orden, lanserad i samband med Katarinahissens invigning), Telefonpunsch (med en hypermodern telefon på etiketten) och den för friluftsfolk tilltänkta Sport-Punsch. Samt naturligtvis en massa variationer på Bellmanpunsch, Svea Punsch och Record Punsch. Och så inte minst en av de få punschsorter som säljs än idag, Cederlunds Caloric-Punsch, uppkallad efter John Ericssons då nyss uppfunna varmluftsmaskin Caloric.

Ungefär samtidigt såg dagens andra stora punschmärke dagens ljus: Carlshamns Flaggpunsch. De två sistnämnda pryder än idag sina etiketter med fina prismedaljer från diverse sprit- och industrimässor världen över, även om Carlshamns tyvärr försökt hotta upp sin butelj och etikett på ett förfärligt trött Absolut vodka-vis.

Precis som det finns calvadossnobbar idag har det så klart funnits punschsnobbar och märkvärdigheterna kring varumärkeslanseringarna var minst lika omfattande. Så kallad Linjepunsch (jämför med Löitens Linjeakvavit) fick sitt namn av att den passerat ekvatorn.

Den ”sjörullade” punschen ansågs nämligen äga den perfekta mognaden, och vissa firmor hyrde till och med plats på svenska örlogsfartyg för att få lagra sin punsch i deras lastrum.

Att arraken hade lagrats på ekfat var också en garanti för att punschen var av god kvalitet. De sju sorters punsch som Systembolaget idag saluför har allihop hemliga recept, men gemensamt för dem är att de innehåller just ekfatslagrad arrak. Den färdiga punschblandningens lagringstid finns det förstås också olika teorier kring.

De som idag har någon relation till punsch brukar förknippa den med en speciell årstid. Vissa associerar direkt till sin barndoms jular när de känner smaken av punsch, andra är övertygade om att det endast var ute på äldre släktingars sommarnöjen man drack sin punsch på de gamla disponentvillornas punschverandor.

Men om nu punschen har något existensberättigande idag så måste den ju hitta sina rätta sammanhang i vårt moderna kök. Att den fungerar förträffligt i olika kakbak säger sig självt, men i solitärt tillstånd är den också en makalöst vänlig – och billig – kompis till flertalet starka ostar. Glöm för ett ögonblick Sauternes-snobberiet och prova exempelvis en medelsöt punsch till en äkta salt Roquefort eller till de stentuffa romerska och sardiska varianterna av Pecorino. Även till alldeles vanlig vaniljglass är den en fantastisk följeslagare, antingen varm (lätta på kapsylen och värm i vattenbad till typ fyrtio femtio grader) vid sidan av eller iskyld. Eller så häller man direkt på glassen.

VILL MAN ISTÄLLET vara riktigt kökshistorisk kan man leta upp något av de otaliga punschstinna pudding- och sufflérecept som återfinns i de flesta äldre kokböcker, vilka samtliga är om inte garanterat läckrare, så i alla fall roligare alternativ till tiramisun.

Liksom så många andra söta spritsorter har punschen en rad användningsområden, och även om de flesta idag nog skulle ha svårt för att dra i sig en hela punsch i berusningssyfte, så kan man bara hoppas att vi som är födda under andra halvan av förra seklet ger punschen en ny chans innan det är för sent. ■

Nej, min smakar punsch.

Tack till Skybar,Radisson, SAS Royal Viking hotell.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

förseln av privatköpt arrak
strängt reglerad. Högst hälften
fick drickas upp under resans
gång och resten såldes på speciel-
la auktioner vid hemkomsten.
i takt med den stigande efterfrå-
gan började punschen fabriks-
tillverkas och i och med det även
drickas rumstempererad och se-
dermera kyld.
Den uppsjö av fina etiketter, af-
fischer och punschmärken som
lanserades kring denna tid är som
ett pärlband av vykort från en
vacker svunnen epok. Där fanns
Elevator-Punsch (naturligtvis med
svenskt uttal av båda orden, lanse-
rad i samband med Katarinahis-
sens invigning), Telefonpunsch
(med en hypermodern telefon på
etiketten) och den för friluftsfolk
tilltänkta Sport-Punsch. Samt na-
turligtvis en massa variationer på
Bellmanpunsch, Svea Punsch och
Record Punsch. Och så inte minst
en av de få punschsorter som säljs
än idag, Cederlunds Caloric-
Punsch, uppkallad efter John Er-
icssons då nyss uppfunna varm-
luftsmaskin Caloric.
Ungefär samtidigt såg dagens
andra stora punschmärke dagens
ljus: Carlshamns Flaggpunsch. De
två sistnämnda pryder än idag sina
etiketter med fina prismedaljer
från diverse sprit- och industrimäs-
sor världen över, även om Carls-
hamns tyvärr försökt hotta upp sin
butelj och etikett på ett förfärligt
tröttAbsolutvodka-vis.
Precis som det finns calvados-
snobbar idag har det så klart fun-
nits punschsnobbar och märkvär-
digheterna kring varumärkes-
lanseringarna var minst lika om-
fattande. Så kallad Linjepunsch
(jämför med Löitens Linjeakva-
vit) fick sitt namn av att den pas-
serat ekvatorn.
Den ”sjörullade” punschen an-
sågs nämligen äga den perfekta
mognaden, och vissa firmor hyr-
de till och med plats på svenska
örlogsfartyg för att få lagra sin
punsch i deras lastrum.
Att arraken hade lagrats på ek-
fat var också en garanti för att
punschen var av god kvalitet. De
sju sorters punsch som Systembo-
laget idag saluför har allihop
hemliga recept, men gemensamt
för dem är att de innehåller just
ekfatslagrad arrak. Den färdiga
punschblandningens lagringstid
finns det förstås också olika teori-
er kring.
De som idag har någon rela-
tion till punsch brukar förknippa
den med en speciell årstid. Vissa
associerar direkt till sin barn-
doms jular när de känner smaken
av punsch, andra är övertygade
om att det endast var ute på äldre
släktingars sommarnöjen man
drack sin punsch på de gamla dis-
ponentvillornas punschveran-
dor.
Men om nu punschen har nå-
got existensberättigande idag så
måste den ju hitta sina rätta sam-
manhang i vårt moderna kök. Att
den fungerar förträffligt i olika
kakbak säger sig självt, men i soli-
tärt tillstånd är den också en ma-
kalöst vänlig – och billig – kompis
till flertalet starka ostar. Glöm för
ett ögonblick Sauternes-snobbe-
riet och prova exempelvis en me-
delsöt punsch till en äkta salt Ro-
quefort eller till de stentuffa
romerska och sardiska varianter-
na av Pecorino. Även till alldeles
vanlig vaniljglass är den en fan-
tastisk följeslagare, antingen
varm (lätta på kapsylen och värm
i vattenbad till typ fyrtio femtio
grader) vid sidan av eller iskyld.
Eller så häller man direkt på glas-
sen.
vill man istället vara riktigt
kökshistorisk kan man leta upp
något av de otaliga punschstinna
pudding- och sufflérecept som
återfinns i de flesta äldre kok-
böcker, vilka samtliga är om inte
garanterat läckrare, så i alla fall
roligare alternativ till tiramisun.
Liksom så många andra söta
spritsorter har punschen en rad
användningsområden, och även
om de flesta idag nog skulle ha
svårt för att dra i sig en hela
punsch i berusningssyfte, så kan
man bara hoppas att vi som är
födda under andra halvan av för-
ra seklet ger punschen en ny
chans innan det är för sent. ■
DECEMBER 2000 GURu 77
’’Den slabbförsvenskade caffelatte-kontinentalismens
diktatur har lättat något och det blir plötsligt
helt logiskt med en punsch-hype
’’
Per Hagman är
författare och
har nyligen
utkommit med
boken ”Skugg-
legender”.
Nej, min
smakar
punsch.
Tack
till
Skybar,Radisson,
SAS
Royal
Viking
hotell.
GURU03s7477/punch ny 2000-11-09 21.57 Sidan 77

Läs sidan med originalbild →