guru.

Januari 2001 · reportage/essä

Livet är en fest – hotell

Jessika Gedins essä om hotell, hotellbarer och verklighetsflykt. Öppning och brödtext finns på78;79 är fotografi med egen bildtext om Janis Joplin och Leonard Cohen. Huvudtexten fortsätter direkt på80, där den avslutas. Gästerna på Chelsea är en separat ruta.

Arkivets AI-bearbetade beskrivning. Vissa artikelgränser och uppgifter om författare och fotografer återstår att kontrollera. Läs originalbilden vid tvekan.

Januari 2001 · läsposition 78

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Leve lobbyverksamheten!

Världen i miniatyr, en fredad zon, ett land med egna lagar. Inget är som livet på hotell. Jessika Gedin ger dig nycklarna. Och tipsar om hotellbarerna som står i särklass.

Det finns tre huvudsakliga typer av resenärer: de som anser att vägen är målet, de som bara vill komma fram och de som vill komma ifrån. Och alla samlas de på en plats – hotellet.

Själv reser jag huvudsakligen för att få en anledning att bo på hotell. Det har till och med hänt att jag – när jag varit exceptionellt lycklig eller olycklig och inte haft tid eller råd att resa bort – tagit in på hotell i min egen hemstad.

Hotellet är hela världen i miniatyr. Det är per definition geografilöst och tidlöst. Det är som att befinna sig i en fredad zon. Ett eget land med egna lagar och regler. Hotellet iakttar men dömer ingen.

Det är något oerhört förväntansfullt över hela hotellatmosfären, känslan av att vara På Väg. En snart-nu-närsomhelst!-rörlighet som inte har sin motsvarighet någon annanstans. Kanske är det så att en plats där så många olika människor lever små delar av sina olika liv måste bli lite magisk.

Som om varje kärleksaffär, hemlighet, sorg och äventyr som utspelats där lämnat ett litet, litet avtryck och fått väggarna att viska av vardagsdramatik och rummen att spöka. Alla hotell är hemsökta. Det ligger i luften man andas in i lobbyn. Här stannar man inte, här suger man bara märgen ur livet. Och hotellet har inget annat ansvar än att bida sin tid medan människorna kommer och går.

Stephen King skrev första hälften av ”Varsel” på The Stanley Hotel i Colorado (i rum 217, rums-

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

LiVeT äR en FeST!
78 GURu JANUARI 2001
Leve
lobby-
verksamheten!
◗ Världen i miniatyr, en fredad zon, ett land med egna lagar.
Inget är som livet på hotell. Jessika Gedin ger dig nycklarna.
Och tipsar om hotellbarerna som står i särklass.
TEXT JESSIKA GEDIN
et finns tre
huvudsak-
liga typer av
resenärer:
de som anser
att vägen är må-
let, de som bara vill
komma fram och de som vill kom-
ma ifrån. Och alla samlas de på en
plats – hotellet.
Själv reser jag huvudsakligen
för att få en anledning att bo på ho-
tell. Det har till och med hänt att
jag – när jag varit exceptionellt
lycklig eller olycklig och inte haft
tid eller råd att resa bort – tagit in
på hotell i min egen hemstad.
Hotellet är hela världen i minia-
tyr. Det är per definition geo-
grafilöst och tidlöst. Det är som att
befinna sig i en fredad zon. Ett eget
land med egna lagar och regler.
Hotellet iakttar men dömer ingen.
Det är något oerhört förvän-
tansfullt över hela hotellatmosfä-
ren, känslan av att vara På Väg. En
snart-nu-närsomhelst!-rörlighet
som inte har sin motsvarighet nå-
gon annanstans. Kanske är det så
att en plats där så många olika
människor lever små delar av sina
olika liv måste bli lite magisk.
Som om varje kärleksaffär,
hemlighet, sorg och äventyr som
utspelats där lämnat ett litet, litet
avtryck och fått väggarna att viska
av vardagsdramatik och rummen
att spöka. Alla hotell är hemsökta.
Det ligger i luften man andas in i
lobbyn. Här stannar man inte, här
suger man bara märgen ur livet.
Och hotellet har inget annat an-
svar än att bida sin tid medan män-
niskorna kommer och går.
stephen king skrev första
hälften av ”Varsel” på The Stanley
Hotel i Colorado (i rum 217, rums-
D
PRESSENS
BILD

Läs sidan med originalbild →

Januari 2001 · läsposition 79

Vi vet vad Janis Joplin gjorde med Leonard Cohen på Chelsea Hotel i New York.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

Vi vet vad Janis Joplin
gjorde med Leonard
Cohen på Chelsea Hotel
i New York.

Läs sidan med originalbild →

Januari 2001 · läsposition 80

LiVeT äR en FeST!

Hotellet är hela världen i miniatyr. Det är per definition geografilöst och tidlöst. Det är som att befinna sig i en fredad zon.

Nancy Spungen och Sid Vicious.

PRESSENS BILD

Janis Joplin.

PRESSENS BILD

Jimi Hendrix.

AFTONBLADET BILD

Andy Warhol.

PRESSENS BILD

numret ändrades i filmen eftersom ledningen på The Timberline Lodge – vars fasad fick föreställa filmversionens Overlook Hotel – var rädd för att ingen skulle våga bo i rummet, i stället fick det bli det ickeexisterande rum nr 237). Det är ingen hemlighet att Stephen King alltid avskytt Kubricks ”The Shining”. King ansåg att Kubrick missförstått hela berättelsen då han lagt tyngdpunkten på huvudpersonen Jack Torrences grymhet, och inte fokuserat på att det faktiskt var själva hotellet som var ont. Stephen King säger i en intervju i Playboy 1983: ”Kubrick just couldn’t grasp the sheer inhuman evil of the Overlook Hotel. So he looked instead for evil in the characters and made the film into a domestic tragedy with only vaguely supernatural overtones.” (Och om man sen vill avdramatisera hela Overlook-hotellgrejen så kan det tilläggas att Stanley Hotel också figurerar i filmen ”Dum, dummare”...)

Det finns många hotell med ett dramatiskt förflutet. Det mest kända – och omsjungna för den delen – är förstås kulthotellet Chelsea Hotel på 222 West 23rd Street i New York. Listan på kända gäster är lång: från Sarah Berhardt, Oppenheimer och Piaf till Andy Warhols superstjärnor och Dee Dee Ramone. I rum 100 knivhögg Sid Vicious Nancy Spungen, och i rum 205 dog den walesiske poeten Dylan Thomas efter att ha dragit i sig 18 whiskyshots i följd. Janis Joplin och Leonard Cohen var kära i ett av rummen och Jimi Hendrix hög i ett annat. Bara 100 av de 400 rummen är tillgängliga för ”vanliga” hotellgäster, resten bebos mer eller mindre permanent av författare och artister och folk som vill vara med och känna luftdraget av historiens vingslag. Arthur Miller beskriver Chelsea Hotel så här: ”This hotel does not belong to America. There are no vacuum cleaners, no rules and shame... it’s the high spot of the surreal.”

Coco Chanel bodde i en av sviterna på Ritz i Paris i mer än trettio år. Det var även hotellet som Hemingway ”befriade” från nazisterna 1944. Han hade arbetat som krigskorrespondent under andra världskriget och efter att nazisterna lämnat Paris (och Ritz) grabbade Hemingway sina vänner och sin pistol och återtog hotellbaren. Enligt uppgift dödade han minst en toalettstol och drack sen martinis i baren som sedan dess heter The Hemingway bar (såklart).

Och där finns också budgetalternativet till hotelldrömmen. I hotellbaren.

När som helst kan man slinka in i den lokala hotellbaren och lyssna på främmande språk och bli en av Resenärerna. En riktigt bra hotellbar är den optimala verklighetsflykten. Ingen kan ifrågasätta din närvaro, bartendern ska vara som en sekelskiftesbutler – diskret, lyhörd för ens behov och helt oberörd av såväl jordbävningar som familjegräl. Skinnfåtöljerna ska vara mjuka och kravlösa och barpianisten ska kunna alla sånger du vill höra. Där ska man kunna läsa tidningen efter jobbet eller ta farväl av sin älskare på eftermiddagen. Det ska vara ljud av stilettklackar mot marmorgolvet på damtoaletten, tidlösa röda sammetsgardiner och servitören ska kunna avgöra vad du vill dricka bättre än du själv.

Och hela tiden ska man ha känslan av att om man tittade ut genom fönstret och en elefant gick förbi eller om alla bar krinolin så skulle det inte vara något konstigt med det.

Sveriges två absolut bästa hotellbarer är den klassiska Cadierbaren på Grand Hotel i Stockholm och den lite modernare – men likväl skinnfåtöljstrygga – Elite Plaza i Göteborg.

På Elite finns ett urval av alla upptänkliga sorters martini – klassiska och påhittade – och på Grand Hotel har man utsikt över Slottet och alla båtarna på Strömmen, och man kan sitta uppflugen på en av pallarna runt flygeln och obehindrat drömma sig bort bland de ljuddämpande heltäckningsmattorna och den diskreta uppassningen.

Alla hotell är Overlook Hotel. Och i hotellbaren är allting möjligt och framtiden äventyrligt oviss.

Det enda man kan vara riktigt säker på är att varje hotell lever sitt eget liv. Ett liv som är summan av alla de gäster som bott där, alla de känslor som svallat och de tusentals hemligheter som viskats i bartenderns öra av vilsna resenärer under sena och ensamma höstnätter. ■

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

80 GURu JANUARI 2001
’’Hotellet är hela världen i miniatyr.
Det är per definition geografilöst
och tidlöst. Det är som att befinna
sig i en fredad zon.
’’
Jessika Gedin
är bokförläg-
gare och
skribent. På
vintern träffas
hon oftast i en
av skinn–
fåtöljerna på
Grand Hotel i
Stockholm.
LiVeT äR en FeST!
CHELSEA HOTEL på 222 West 23rd Street i
New York har en gedigen gästbok. Här
nedan är några av kulthotellets gäster
på 60- och 70-talen.
Nancy Spungen och Sid Vicious.
Janis Joplin.
Jimi Hendrix.
Andy Warhol.
PRESSENS
BILD
PRESSENS
BILD
AFTONBLADET
BILD
PRESSENS
BILD
◗ Gästerna på Chelsea numret ändrades i filmen efter-
som ledningen på The Timberline
Lodge – vars fasad fick föreställa
filmversionens Overlook Hotel –
var rädd för att ingen skulle våga
bo i rummet, i stället fick det bli
det ickeexisterande rum nr 237).
Det är ingen hemlighet att Ste-
phen King alltid avskytt Kubricks
”The Shining”. King ansåg att Ku-
brick missförstått hela berättel-
sen då han lagt tyngdpunkten på
huvudpersonen Jack Torrences
grymhet, och inte fokuserat på att
det faktiskt var själva hotellet som
var ont. Stephen King säger i en
intervju i Playboy 1983: ”Kubrick
just couldn’t grasp the sheer inhu-
man evil of the Overlook Hotel. So
he looked instead for evil in the
characters and made the film into
a domestic tragedy with only va-
guely supernatural overtones.”
(Och om man sen vill avdramati-
sera hela Overlook-hotellgrejen
så kan det tilläggas att Stanley Ho-
tel också figurerar i filmen ”Dum,
dummare”...)
det finns många hotell med
ett dramatiskt förflutet. Det mest
kända – och omsjungna för den
delen – är förstås kulthotellet
Chelsea Hotel på 222 West 23rd
Street i New York. Listan på kända
gäster är lång: från Sarah Ber-
hardt, Oppenheimer och Piaf till
Andy Warhols superstjärnor och
Dee Dee Ramone. I rum 100 kniv-
högg Sid Vicious Nancy Spung-
en, och i rum 205 dog den walesis-
ke poeten Dylan Thomas efter att
ha dragit i sig 18 whiskyshots i
följd. Janis Joplin och Leonard
Cohen var kära i ett av rummen
och Jimi Hendrix hög i ett annat.
Bara 100 av de 400 rummen är till-
gängliga för ”vanliga” hotellgäs-
ter, resten bebos mer eller mindre
permanent av författare och artis-
ter och folk som vill vara med och
känna luftdraget av historiens
vingslag. Arthur Miller beskriver
Chelsea Hotel så här: ”This hotel
does not belong to America. There
are no vacuum cleaners, no rules
and shame... it’s the high spot of
the surreal.”
coco chanel bodde i en av
sviterna på Ritz i Paris i mer än
trettio år. Det var även hotellet
som Hemingway ”befriade” från
nazisterna 1944. Han hade arbetat
som krigskorrespondent under
andra världskriget och efter att
nazisterna lämnat Paris (och Ritz)
grabbade Hemingway sina vän-
ner och sin pistol och återtog ho-
tellbaren. Enligt uppgift dödade
han minst en toalettstol och drack
sen martinis i baren som sedan
dess heter The Hemingway bar
(såklart).
Och där finns också budgetal-
ternativet till hotelldrömmen. I
hotellbaren.
När som helst kan man slinka
in i den lokala hotellbaren och
lyssna på främmande språk och
bli en av Resenärerna. En riktigt
bra hotellbar är den optimala
verklighetsflykten. Ingen kan ifrå-
gasätta din närvaro, bartendern
ska vara som en sekelskiftesbutler
– diskret, lyhörd för ens behov och
helt oberörd av såväl jordbäv-
ningar som familjegräl. Skinnfå-
töljerna ska vara mjuka och krav-
lösa och barpianisten ska kunna
alla sånger du vill höra. Där ska
man kunna läsa tidningen efter
jobbet eller ta farväl av sin älskare
på eftermiddagen. Det ska vara
ljud av stilettklackar mot mar-
morgolvet på damtoaletten, tid-
lösa röda sammetsgardiner och
servitören ska kunna avgöra vad
du vill dricka bättre än du själv.
Och hela tiden ska man ha
känslan av att om man tittade ut
genom fönstret och en elefant
gick förbi eller om alla bar krino-
lin så skulle det inte vara något
konstigt med det.
sveriges två absolut bästa
hotellbarer är den klassiska Cadi-
erbaren på Grand Hotel i Stock-
holm och den lite modernare –
men likväl skinnfåtöljstrygga –
Elite Plaza i Göteborg.
På Elite finns ett urval av alla
upptänkliga sorters martini –
klassiska och påhittade – och på
Grand Hotel har man utsikt över
Slottet och alla båtarna på Ström-
men, och man kan sitta uppflu-
gen på en av pallarna runt flygeln
och obehindrat drömma sig bort
bland de ljuddämpande heltäck-
ningsmattorna och den diskreta
uppassningen.
alla hotell är Overlook Ho-
tel. Och i hotellbaren är allting
möjligt och framtiden äventyrligt
oviss.
Det enda man kan vara riktigt
säker på är att varje hotell lever
sitt eget liv. Ett liv som är summan
av alla de gäster som bott där, alla
de känslor som svallat och de tu-
sentals hemligheter som viskats i
bartenderns öra av vilsna resenä-
rer under sena och ensamma
höstnätter. ■

Läs sidan med originalbild →