Januari 2001
Läsposition 80

Läs sidans text
AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.
LiVeT äR en FeST!
Hotellet är hela världen i miniatyr. Det är per definition geografilöst och tidlöst. Det är som att befinna sig i en fredad zon.
Nancy Spungen och Sid Vicious.
PRESSENS BILD
Janis Joplin.
PRESSENS BILD
Jimi Hendrix.
AFTONBLADET BILD
Andy Warhol.
PRESSENS BILD
numret ändrades i filmen eftersom ledningen på The Timberline Lodge – vars fasad fick föreställa filmversionens Overlook Hotel – var rädd för att ingen skulle våga bo i rummet, i stället fick det bli det ickeexisterande rum nr 237). Det är ingen hemlighet att Stephen King alltid avskytt Kubricks ”The Shining”. King ansåg att Kubrick missförstått hela berättelsen då han lagt tyngdpunkten på huvudpersonen Jack Torrences grymhet, och inte fokuserat på att det faktiskt var själva hotellet som var ont. Stephen King säger i en intervju i Playboy 1983: ”Kubrick just couldn’t grasp the sheer inhuman evil of the Overlook Hotel. So he looked instead for evil in the characters and made the film into a domestic tragedy with only vaguely supernatural overtones.” (Och om man sen vill avdramatisera hela Overlook-hotellgrejen så kan det tilläggas att Stanley Hotel också figurerar i filmen ”Dum, dummare”...)
Det finns många hotell med ett dramatiskt förflutet. Det mest kända – och omsjungna för den delen – är förstås kulthotellet Chelsea Hotel på 222 West 23rd Street i New York. Listan på kända gäster är lång: från Sarah Berhardt, Oppenheimer och Piaf till Andy Warhols superstjärnor och Dee Dee Ramone. I rum 100 knivhögg Sid Vicious Nancy Spungen, och i rum 205 dog den walesiske poeten Dylan Thomas efter att ha dragit i sig 18 whiskyshots i följd. Janis Joplin och Leonard Cohen var kära i ett av rummen och Jimi Hendrix hög i ett annat. Bara 100 av de 400 rummen är tillgängliga för ”vanliga” hotellgäster, resten bebos mer eller mindre permanent av författare och artister och folk som vill vara med och känna luftdraget av historiens vingslag. Arthur Miller beskriver Chelsea Hotel så här: ”This hotel does not belong to America. There are no vacuum cleaners, no rules and shame... it’s the high spot of the surreal.”
Coco Chanel bodde i en av sviterna på Ritz i Paris i mer än trettio år. Det var även hotellet som Hemingway ”befriade” från nazisterna 1944. Han hade arbetat som krigskorrespondent under andra världskriget och efter att nazisterna lämnat Paris (och Ritz) grabbade Hemingway sina vänner och sin pistol och återtog hotellbaren. Enligt uppgift dödade han minst en toalettstol och drack sen martinis i baren som sedan dess heter The Hemingway bar (såklart).
Och där finns också budgetalternativet till hotelldrömmen. I hotellbaren.
När som helst kan man slinka in i den lokala hotellbaren och lyssna på främmande språk och bli en av Resenärerna. En riktigt bra hotellbar är den optimala verklighetsflykten. Ingen kan ifrågasätta din närvaro, bartendern ska vara som en sekelskiftesbutler – diskret, lyhörd för ens behov och helt oberörd av såväl jordbävningar som familjegräl. Skinnfåtöljerna ska vara mjuka och kravlösa och barpianisten ska kunna alla sånger du vill höra. Där ska man kunna läsa tidningen efter jobbet eller ta farväl av sin älskare på eftermiddagen. Det ska vara ljud av stilettklackar mot marmorgolvet på damtoaletten, tidlösa röda sammetsgardiner och servitören ska kunna avgöra vad du vill dricka bättre än du själv.
Och hela tiden ska man ha känslan av att om man tittade ut genom fönstret och en elefant gick förbi eller om alla bar krinolin så skulle det inte vara något konstigt med det.
Sveriges två absolut bästa hotellbarer är den klassiska Cadierbaren på Grand Hotel i Stockholm och den lite modernare – men likväl skinnfåtöljstrygga – Elite Plaza i Göteborg.
På Elite finns ett urval av alla upptänkliga sorters martini – klassiska och påhittade – och på Grand Hotel har man utsikt över Slottet och alla båtarna på Strömmen, och man kan sitta uppflugen på en av pallarna runt flygeln och obehindrat drömma sig bort bland de ljuddämpande heltäckningsmattorna och den diskreta uppassningen.
Alla hotell är Overlook Hotel. Och i hotellbaren är allting möjligt och framtiden äventyrligt oviss.
Det enda man kan vara riktigt säker på är att varje hotell lever sitt eget liv. Ett liv som är summan av alla de gäster som bott där, alla de känslor som svallat och de tusentals hemligheter som viskats i bartenderns öra av vilsna resenärer under sena och ensamma höstnätter. ■
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
80 GURu JANUARI 2001 ’’Hotellet är hela världen i miniatyr. Det är per definition geografilöst och tidlöst. Det är som att befinna sig i en fredad zon. ’’ Jessika Gedin är bokförläg- gare och skribent. På vintern träffas hon oftast i en av skinn– fåtöljerna på Grand Hotel i Stockholm. LiVeT äR en FeST! CHELSEA HOTEL på 222 West 23rd Street i New York har en gedigen gästbok. Här nedan är några av kulthotellets gäster på 60- och 70-talen. Nancy Spungen och Sid Vicious. Janis Joplin. Jimi Hendrix. Andy Warhol. PRESSENS BILD PRESSENS BILD AFTONBLADET BILD PRESSENS BILD ◗ Gästerna på Chelsea numret ändrades i filmen efter- som ledningen på The Timberline Lodge – vars fasad fick föreställa filmversionens Overlook Hotel – var rädd för att ingen skulle våga bo i rummet, i stället fick det bli det ickeexisterande rum nr 237). Det är ingen hemlighet att Ste- phen King alltid avskytt Kubricks ”The Shining”. King ansåg att Ku- brick missförstått hela berättel- sen då han lagt tyngdpunkten på huvudpersonen Jack Torrences grymhet, och inte fokuserat på att det faktiskt var själva hotellet som var ont. Stephen King säger i en intervju i Playboy 1983: ”Kubrick just couldn’t grasp the sheer inhu- man evil of the Overlook Hotel. So he looked instead for evil in the characters and made the film into a domestic tragedy with only va- guely supernatural overtones.” (Och om man sen vill avdramati- sera hela Overlook-hotellgrejen så kan det tilläggas att Stanley Ho- tel också figurerar i filmen ”Dum, dummare”...) det finns många hotell med ett dramatiskt förflutet. Det mest kända – och omsjungna för den delen – är förstås kulthotellet Chelsea Hotel på 222 West 23rd Street i New York. Listan på kända gäster är lång: från Sarah Ber- hardt, Oppenheimer och Piaf till Andy Warhols superstjärnor och Dee Dee Ramone. I rum 100 kniv- högg Sid Vicious Nancy Spung- en, och i rum 205 dog den walesis- ke poeten Dylan Thomas efter att ha dragit i sig 18 whiskyshots i följd. Janis Joplin och Leonard Cohen var kära i ett av rummen och Jimi Hendrix hög i ett annat. Bara 100 av de 400 rummen är till- gängliga för ”vanliga” hotellgäs- ter, resten bebos mer eller mindre permanent av författare och artis- ter och folk som vill vara med och känna luftdraget av historiens vingslag. Arthur Miller beskriver Chelsea Hotel så här: ”This hotel does not belong to America. There are no vacuum cleaners, no rules and shame... it’s the high spot of the surreal.” coco chanel bodde i en av sviterna på Ritz i Paris i mer än trettio år. Det var även hotellet som Hemingway ”befriade” från nazisterna 1944. Han hade arbetat som krigskorrespondent under andra världskriget och efter att nazisterna lämnat Paris (och Ritz) grabbade Hemingway sina vän- ner och sin pistol och återtog ho- tellbaren. Enligt uppgift dödade han minst en toalettstol och drack sen martinis i baren som sedan dess heter The Hemingway bar (såklart). Och där finns också budgetal- ternativet till hotelldrömmen. I hotellbaren. När som helst kan man slinka in i den lokala hotellbaren och lyssna på främmande språk och bli en av Resenärerna. En riktigt bra hotellbar är den optimala verklighetsflykten. Ingen kan ifrå- gasätta din närvaro, bartendern ska vara som en sekelskiftesbutler – diskret, lyhörd för ens behov och helt oberörd av såväl jordbäv- ningar som familjegräl. Skinnfå- töljerna ska vara mjuka och krav- lösa och barpianisten ska kunna alla sånger du vill höra. Där ska man kunna läsa tidningen efter jobbet eller ta farväl av sin älskare på eftermiddagen. Det ska vara ljud av stilettklackar mot mar- morgolvet på damtoaletten, tid- lösa röda sammetsgardiner och servitören ska kunna avgöra vad du vill dricka bättre än du själv. Och hela tiden ska man ha känslan av att om man tittade ut genom fönstret och en elefant gick förbi eller om alla bar krino- lin så skulle det inte vara något konstigt med det. sveriges två absolut bästa hotellbarer är den klassiska Cadi- erbaren på Grand Hotel i Stock- holm och den lite modernare – men likväl skinnfåtöljstrygga – Elite Plaza i Göteborg. På Elite finns ett urval av alla upptänkliga sorters martini – klassiska och påhittade – och på Grand Hotel har man utsikt över Slottet och alla båtarna på Ström- men, och man kan sitta uppflu- gen på en av pallarna runt flygeln och obehindrat drömma sig bort bland de ljuddämpande heltäck- ningsmattorna och den diskreta uppassningen. alla hotell är Overlook Ho- tel. Och i hotellbaren är allting möjligt och framtiden äventyrligt oviss. Det enda man kan vara riktigt säker på är att varje hotell lever sitt eget liv. Ett liv som är summan av alla de gäster som bott där, alla de känslor som svallat och de tu- sentals hemligheter som viskats i bartenderns öra av vilsna resenä- rer under sena och ensamma höstnätter. ■