guru.

Januari 2001

Läsposition 42

Originalsida, Januari 2001, läsposition 42
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Jag är konflikträdd. Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre

– Jag är inte den typen som vill distansera mig och jag gillar inte att såra, och jag tycker inte alltid att det är konstruktivt att göra annorlunda.

Fortfarande tycker hon att ilska är meningslöst. Hon grälar aldrig med sin sambo.

– Jag är konflikträdd, säger hon.

– Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre.

Gymnasiet blev en smula bättre. Men Beata valde naturvetenskaplig linje trots att det var uppenbart för alla, inklusive henne själv, att hon var humanist i själ och hjärta. Men som humanist skulle hon inte kunna välja högskolelinje fritt efter gymnasiet.

Därmed blev hon tvungen att läsa fysik.

– Jag har alltid hatat matte och fysik.

Beata säger ”fysiiiiik” så att det ser ut att göra ont i munnen. Fysiiik; det gick bara inte att få in i huvudet.

Smarta Beata fick plötsligt tvåa i ett ämne. Siffror och Beata älskar inte varandra. När hon började på Handels – för att hon inte visste vad hon skulle göra annars – var hon så ointresserad av bokföring att hon inte förstod vad ”konton och sådana där grejer” egentligen tjänade till. Hon trodde länge att bokföring var ett slags underlig ekonomisk historia.

– Det dröjde till andra året på Handels innan jag förstod att företagen faktiskt använder bokföring, att det finns ute i verkligheten!

Sinne för pengar har hon aldrig haft. Det liksom bara rullar på med privatekonomin, nu också. Kort sagt: Ekonomistudierna var inte särskilt kul de första två åren. Men Beata stretade på. Hon kan inte riktigt förklara varför. Förmodligen för att hon är van vid att streta på och vara duktig.

– Jag fick en ganska luthersk uppfostran. Och det finns ett värde i att göra klart saker. Idag har jag förstått att man blir bra på det som är kul, men det visste jag inte då.

Handels var ett grabbigt ställe med bara 20 procent tjejer, drängiga fester och nollning med sexuella inslag, ni vet, ta av sig kläder och lägga sig i en lång rad utomhus. Beata skapade en förening, ”Tjejer på Handels”, och fick gå upp till rektorn och säga vad hon tyckte om jämställdheten på skolan.

– Plötsligt fick jag sätta mig i de där enormt höga stolarna de har i presidiet i min röda halsduk och konferera med gubbarna.

Att hon alls blev kvar på skolan är svårt att fatta. Fram till den här punkten var Beata Wickbom i stora drag en tjej som inte funnit sin plats i livet.

Vändpunkten kom efter fyra terminer. Då dök ämnet industriell organisation upp på schemat och plötsligt började lärarna tala om nätverk, om hur man får ett kärnkraftverk att fungera organisatoriskt och ett företag att byta kultur. Och när Kjell A Nordström började föreläsa om internationell ekonomi fann sig Beata mer till rätta.

Hon är, kan man säga, intresserad av idéerna bakom business och inte ett smack av företagens skruvar och muttrar.

Med det sinnelaget är det inte så konstigt att Beata frontalkrockade med affärskulturen på sitt första jobb.

– Det var bara så fult där! Fu-u-ula möbler och fula miljöer och en snål människofientlig miljö och en total oförståelse för att människor faktiskt jobbar bättre när de trivs, säger Beata.

– Folk ville hellre skruva ihop trista Ikeamöbler en hel natt för att spara litet pengar i stället för att ta hjälp, säger hon.

Det ville inte Beata. Hon ville jobba mänskligt. Och tyckte att det är okej att vara estet, humanist och ekonom samtidigt.

Så blev Beata uppringd av Spray, några där kände henne. Spray var mer än ett jobb, det var ett livsval. Beata skiner upp med ansiktet och hela kroppen när hon säger det:

– Plötsligt blev jag accepterad som jag var. Mina tankar räknades. Min attityd var precis som alla andras. Och jag behövde inte, och kunde inte, ta ansvar för andra eftersom de var så briljanta allihop. Jag kunde släppa dem och sköta mitt. Att det vi trodde på och tyckte om dessutom var värt pengar var ett enormt lyft.

Hon var ingen malplacerad ekonomistudent längre. Hon var som fisken i vattnet.

– Det var mitt livs klipp!

Beata har inte bytt jobb sedan dess. Hösten 1998 fusionerade Spray med Razorfish och Beata blev marknadschef för Razorfishs svenska konsultdel. Nu har hon slutat som marknadschef, men ska ändå stanna vid Razorfish, men hon vet inte riktigt vad det ska bli. Europa, usa eller Sverige – det är inte klart än.

– När jag kom var medelåldern 21 år, vi var 15 anställda och gick på två studentskivor för jobbarkompisar, och det fanns egentligen ingen internetbransch. Nu har enbart Razorfish cirka 1 500 anställda… Bland det bästa med mitt jobb är att få berätta hur det gick till. Det är det som är det roliga.

Ett av de första jobben var att få Spray att se större ut.

– Vi tänkte att om vi kan visa på en bransch och vara centrala i den så kommer branschen att verka mer etablerad än den är. Så vi anordnade sime.

sime är Scandinavian Interactive Media Events, ett slags Grammis-gala för it-bolag.

– Så när Razorfishs amerikanska vd Jeff Dachis kom till Sverige trodde han ju att vi var jättestora…

Vilket givetvis hjälpte Spray att till slut gå samman med Razorfish.

Sensmoralen är, enligt Beata Wickbom, inte att hon gjort en lång resa, utan att omgivningen har gjort det. Att hon hittat rätt sammanhang.

– Jag är samma person nu som när jag var 14 år. Därför kan jag inte vara någon hård bitchig typ heller. Det som gått bra beror inte bara på mig utan på att jag haft bra personer runt omkring mig. Har jag ett karriärtips så är det detta: Skaffa bra arbetskamrater. Och gör sådant som är roligt.

Beata tänker givetvis inte byta jobb, men vad skulle hon göra om hon trots allt var tvungen?

– Hmm… starta en entreprenörsskola för barn där jag bor. Och få barn att våga ta egna initiativ och skilja sig från mängden. ■

Jonas Fredén är den enda frilansjournalisten i Sverige som inte äger en mobiltelefon.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

42 GURu JANUARI 2001
’’Jag är konflikträdd. Jag sätter mig hellre ner och
pratar igenom konflikter. Det fungerar mycket bättre
’’
–Jag är inte den typen som vill distansera
mig och jag gillar inte att såra, och jag tycker
inte alltid att det är konstruktivt att göra
annorlunda.
Fortfarande tycker hon att ilska är menings-
löst. Hon grälar aldrig med sin sambo.
–Jag är konflikträdd, säger hon.
–Jag sätter mig hellre ner och pratar igenom
konflikter. Det fungerar mycket bättre.
Gymnasiet blev en smula bättre. Men Beata
valde naturvetenskaplig linje trots att det var
uppenbart för alla, inklusive henne själv, att
hon var humanist i själ och hjärta. Men som
humanist skulle hon inte kunna välja högsko-
lelinje fritt efter gymnasiet.
Därmed blev hon tvungen att läsa fysik.
– Jag har alltid hatat matte och fysik.
Beata säger ”fysiiiiik” så att det ser ut att
göra ont i munnen. Fysiiik; det gick bara inte
att få in i huvudet.
smarta beata fick plötsligt tvåa i ett
ämne. Siffror och Beata älskar inte varandra.
När hon började på Handels – för att hon inte
visste vad hon skulle göra annars – var hon så
ointresserad av bokföring att hon inte förstod
vad ”konton och sådana där grejer” egentligen
tjänade till. Hon trodde länge att bokföring var
ett slags underlig ekonomisk historia.
–Det dröjde till andra året på Handels innan
jag förstod att företagen faktiskt använder bok-
föring, att det finns ute i verkligheten!
Sinne för pengar har hon aldrig haft. Det lik-
som bara rullar på med privatekonomin, nu
också. Kort sagt: Ekonomistudierna var inte
särskilt kul de första två åren. Men Beata streta-
de på. Hon kan inte riktigt förklara varför.
Förmodligen för att hon är van vid att streta på
och vara duktig.
–Jag fick en ganska luthersk uppfostran.
Och det finns ett värde i att göra klart saker.
Idag har jag förstått att man blir bra på det som
är kul, men det visste jag inte då.
Handels var ett grabbigt ställe med bara 20
procent tjejer, drängiga fester och nollning
med sexuella inslag, ni vet, ta av sig kläder och
lägga sig i en lång rad utomhus. Beata skapade
en förening, ”Tjejer på Handels”, och fick gå
upp till rektorn och säga vad hon tyckte om
jämställdheten på skolan.
–Plötsligt fick jag sätta mig i de där enormt
höga stolarna de har i presidiet i min röda hals-
duk och konferera med gubbarna.
Att hon alls blev kvar på skolan är svårt att
fatta. Fram till den här punkten var Beata
Wickbom i stora drag en tjej som inte funnit
sin plats i livet.
Vändpunkten kom efter fyra terminer. Då
dök ämnet industriell organisation upp på
schemat och plötsligt började lärarna tala om
nätverk, om hur man får ett kärnkraftverk att
fungera organisatoriskt och ett företag att byta
kultur. Och när Kjell A Nordström började
föreläsa om internationell ekonomi fann sig
Beata mer till rätta.
Hon är, kan man säga, intresserad av idéerna
bakom business och inte ett smack av företa-
gens skruvar och muttrar.
Med det sinnelaget är det inte så konstigt att
Beata frontalkrockade med affärskulturen på
sitt första jobb.
–Det var bara så fult där! Fu-u-ula möbler
och fula miljöer och en snål människofientlig
miljö och en total oförståelse för att människor
faktiskt jobbar bättre när de trivs, säger Beata.
–Folk ville hellre skruva ihop trista Ikea-
möbler en hel natt för att spara litet pengar i
stället för att ta hjälp, säger hon.
det ville inte beata. Hon ville jobba
mänskligt. Och tyckte att det är okej att vara
estet, humanist och ekonom samtidigt.
Så blev Beata uppringd av Spray, några där
kände henne. Spray var mer än ett jobb, det var
ett livsval. Beata skiner upp med ansiktet och
hela kroppen när hon säger det:
–Plötsligt blev jag accepterad som jag var.
Mina tankar räknades. Min attityd var precis
som alla andras. Och jag behövde inte, och
kunde inte, ta ansvar för andra eftersom de var
så briljanta allihop. Jag kunde släppa dem och
sköta mitt. Att det vi trodde på och tyckte om
dessutom var värt pengar var ett enormt lyft.
Hon var ingen malplacerad ekonomistu-
dent längre. Hon var som fisken i vattnet.
–Det var mitt livs klipp!
Beata har inte bytt jobb sedan dess. Hösten
1998 fusionerade Spray med Razorfish och
Beata blev marknadschef för Razorfishs svens-
ka konsultdel. Nu har hon slutat som mark-
nadschef, men ska ändå stanna vid Razorfish,
men hon vet inte riktigt vad det ska bli. Europa,
usa eller Sverige – det är inte klart än.
–När jag kom var medelåldern 21 år, vi var 15
anställda och gick på två studentskivor för job-
barkompisar, och det fanns egentligen ingen
internetbransch. Nu har enbart Razorfish cirka
1500 anställda… Bland det bästa med mitt jobb
är att få berätta hur det gick till. Det är det som
är det roliga.
ett av de första jobben var att få Spray att
se större ut.
–Vi tänkte att om vi kan visa på en bransch
och vara centrala i den så kommer branschen
att verka mer etablerad än den är. Så vi anord-
nade sime.
sime är Scandinavian Interactive Media
Events, ett slags Grammis-gala för it-bolag.
– Så när Razorfishs amerikanska vd Jeff
Dachis kom till Sverige trodde han ju att vi var
jättestora…
Vilket givetvis hjälpte Spray att till slut gå
samman med Razorfish.
Sensmoralen är, enligt Beata Wickbom, inte
att hon gjort en lång resa, utan att omgivningen
har gjort det. Att hon hittat rätt sammanhang.
–Jag är samma person nu som när jag var 14
år. Därför kan jag inte vara någon hård bitchig
typ heller. Det som gått bra beror inte bara på
mig utan på att jag haft bra personer runt
omkring mig. Har jag ett karriärtips så är det
detta: Skaffa bra arbetskamrater. Och gör
sådant som är roligt.
Beata tänker givetvis inte byta jobb, men
vad skulle hon göra om hon trots allt var
tvungen?
–Hmm… starta en entreprenörsskola för
barn där jag bor. Och få barn att våga ta egna
initiativ och skilja sig från mängden. ■
Jonas Fredén är den enda frilansjournalisten i
Sverige som inte äger en mobiltelefon.
◗ ID: Beata Wickbom
ÅLDER: Just fyllda 32. FAMILJ: Sambo och en dotter på
10 månader. BOR: Är uppvuxen i Danderyd, bodde
under två år i Tanzania. Nu bor Beata i Djursholm.
YRKE: Mammaledig, före detta marknadschef på
Razorfish. INTRESSE: Samlar på sneakers, ”har mas-
sor”, segling, skidåkning.
”Är skitdålig på tennis,
men vill gärna kunna.”
MUSIK: Gullan Bornemark
och House. Älskar att gå
ut och dansa till glad
house-musik, dock ej
techno.
◗

Texter på sidan

Samma position i PDF →