guru.

Oktober 2000

Läsposition 97

Originalsida, Oktober 2000, läsposition 97
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

VIN & SPRIT

Vinlära på italienarnas vis

Vi hyrde hus på en vingård i Toscana för några år sedan. Gubben Castellis gård låg på en sydsluttning ner mot floden Orcia och det vin han producerade var ett Brunello di Montalcino, vilket anses vara ett av den här världens stora viner.

Hans Villa Santa Restituta finns inte på bolaget, men Roberto och Franca Bellini som köpte den sämre delen av hans vingård i början av 70-talet gör vin under etiketten Pieve Santa Restituta och deras brunello anses vara ett av Italiens bästa viner.

Det finns inte heller på bolaget, men jag såg det på vinlistan på en Conran-krog i London i våras och de tog 120 pund för det. Vi betalade 50 kronor när vi fyllde vår femlitersdamejeanne hos Castelli och om kvällarna satt vi på terrassen och drack det medan vi åt lufttorkad vildsvinskorv, läste dåliga deckare och smashade bort tordyvlarna med våra badmintonracketar.

Söderut, bort över dalgången där Orcia ringlade fram bakom en ridå av pilträd, såg vi andra kullar täckta av vingårdar. Där, precis som i stora delar av Toscana och Umbrien, är den vanligaste druvan sangiovese och sangiovese är nästan samma sak som brunello. Det är i stort sett bara floden som skiljer. Om vinet är odlat på Montalcino-stranden får man kalla det Brunello di Montalcino, annars inte. Och prisskillnaden är betydande.

Nåväl, till saken. I början av 90-talet anlände två entreprenörer till trakten, två amerikanska bröder med rötter på Sicilien, vilka ägde ett av världens största privata vinhus. De började systematiskt köpa upp alla vingårdar de kom över på fel sida om floden.

Sedan kallade de in bulldozers, schaktade bort alla de gamla vinstockarna och planterade nya, mera högavkastande kloner och dessutom konstbevattnade de.

Ganska snart producerade de mängder med vin som smakade absolut ingenting men som såldes som äkta italienskt vin i USA.

Men det var inte nog. Eftersom bröderna var den sortens affärsmän de var insåg de att de kunde förbättra sina marginaler om de kunde sälja sina rödviner som brunello. Så en professor i vinlära från universitetet i Siena anställdes som konsult i företaget. Sedan vidtog ett energiskt lobbande, lunchande och smörjande i Rom innan man till sist lyckades få sin egen professor utnämnd till Italiens jordbruksminister, en post som han tillträdde med uppdrag att flytta gränsen för Brunello-denominationen en floddal söderut.

Det här var när Berlusconi ledde en regering som var häpnadsväckande korrumperad även för italienska förhållanden. Miljöminister var till exempel en kille som hette Enzo som var före detta världsmästare i fridykning och hans första åtgärd efter att ha tillträtt var att godkänna ett motorvägsbygge rätt genom en nationalpark. Den sortens regering. Den kollapsade innan professorn hunnit flytta Brunello-gränsen.

Så fungerar den moderna vinbranschen och det är vad jag tänker skriva om här.

Jag tänker inte sitta här och smutta och prata om ”ett ungt bärigt vin med hög kropp och lång eftersmak av citrus, sandel och mineraler”. Det gör andra så oändligt mycket bättre och jag påstår inte att jag har just den kunskapen om vin.

Jag kommer från en miljö på småländska höglandet där ett bra rödvin var något som bara färgade tänderna blå men inte frätte bort emaljen, och nu som vuxen lever jag mitt liv efter enkla regler av typen ”Beaune är aldrig fel”. Det fungerar bra. Beaune ÄR aldrig fel.

Så de berättelser jag kommer att dra för er framöver kommer mest att handla om det som händer utanför flaskan, om hur vin och sprit precis som fotboll och konst har blivit global mångmiljardindustri.

Den här krönikan kommer att handla om människorna, idéerna, affärerna, politiken, intrigerna och maktspelen.

Och det tycker jag bidrar till att göra flaskornas innehåll ännu intressantare. ■

Jag tänker inte sitta här och smutta och prata om ”ett ungt bärigt vin med hög kropp”.

Erik Hörnfeldt är CVO på Halogen och speciellt förtjust i engelska ostar. erik@hornfeldt.se

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

OKTOBER 2000 GURu 97
Peter Malmqvist
är börsanalytiker på
Lorem Ipsum AB.
i hyrde hus på en vingård i Tosca-
na för några år sedan. Gubben
Castellis gård låg på en sydslutt-
ning ner mot floden Orcia och
det vin han producerade var ett
Brunello di Montalcino, vilket anses vara ett av
den här världens stora viner.
HansVillaSantaRestitutafinnsintepåbola-
get, men Roberto och Franca Bellini som köpte
den sämre delen av hans vingård i början av
70-talet gör vin under etiketten Pieve Santa Restituta och de-
ras brunello anses vara ett av Italiens bästa viner.
Detfinnsintehellerpåbolaget,menjagsågdetpåvinlistan
på en Conran-krog i London i våras och de tog 120 pund för
det. Vi betalade 50 kronor när vi fyllde vår femlitersdamejean-
ne hos Castelli och om kvällarna satt vi på terrassen och drack
det medan vi åt lufttorkad vildsvinskorv, läste dåliga deckare
ochsmashadeborttordyvlarnamedvårabadmintonracketar.
Söderut, bort över dalgången där Orcia ringlade fram bak-
om en ridå av pilträd, såg vi andra kullar täckta av vingårdar.
Där, precis som i stora delar av Toscana och Umbrien, är den
vanligaste druvan sangiovese och sangiovese är n ä s t a n sam-
masaksombrunello.Detäristortsettbaraflodensomskiljer.
Om vinet är odlat på Montalcino-stranden får man kalla det
Brunello di Montalcino, annars inte. Och prisskillnaden är be-
tydande.
nåväl, till saken. I början av 90-talet anlände två entre-
prenörer till trakten, två amerikanska bröder med rötter på
Sicilien, vilka ägde ett av världens största privata vin-
hus. De började systematiskt köpa upp alla vingår-
dar de kom över på fel sida om floden.
Sedan kallade de in bulldozers, schaktade
bort alla de gamla vinstockarna och planterade
nya, mera högavkastande kloner och dessutom
konstbevattnade de.
Ganska snart producerade de mängder med vin
som smakade absolut ingenting men som såldes
som äkta italienskt vin i usa.
Men det var inte nog. Eftersom bröderna var
den sortens affärsmän de var insåg de att de
kunde förbättra sina marginaler om de kunde
sälja sina rödviner som brunello. Så en profes-
sor i vinlära från universitetet i Siena anställ-
des som konsult i företaget. Sedan vidtog ett
energiskt lobbande, lunchande och smörjan-
de i Rom innan man till sist lyckades få sin
egen professor utnämnd till Italiens jord-
bruksminister, en post som han tillträdde med
uppdrag att flytta gränsen för Brunello-deno-
minationen en floddal söderut.
Det här var när Berlusconi ledde en regering som var häp-
nadsväckande korrumperad även för italienska förhållanden.
Miljöminister var till exempel en kille som hette Enzo som var
före detta världsmästare i fridykning och hans första åtgärd
efter att ha tillträtt var att godkänna ett motorvägsbygge rätt
genom en nationalpark. Den sortens regering. Den kollapsa-
de innan professorn hunnit flytta Brunello-gränsen.
Så fungerar den moderna vinbranschen och det är vad jag
tänker skriva om här.
jag tänker inte sitta här ochsmuttaochprataom”ett
ungt bärigt vin med hög kropp och lång eftersmak av citrus,
sandel och mineraler”. Det gör andra så oändligt mycket bättre
ochjagpåstårinteattjagharjustdenkunskapenomvin.
Jag kommer från en miljö på småländska höglandet där ett
bra rödvin var något som bara färgade tänderna blå men inte
frätte bort emaljen, och nu som vuxen lever jag mitt liv efter
enkla regler av typen ”Beaune är aldrig fel”. Det fungerar
bra. Beaune ÄR aldrig fel.
Så de berättelser jag kommer att dra för er
framöver kommer mest att handla om det som
händer utanför flaskan, om hur vin och sprit
precis som fotboll och konst har blivit global
mångmiljardindustri.
Den här krönikan kommer att handla om män-
niskorna, idéerna, affärerna, politiken, intriger-
na och maktspelen.
Och det tycker jag bidrar till att göra flaskor-
nas innehåll ännu intressantare. ■
Vinlära på italienarnas vis
Jag tänker inte
sitta här och smutta
och prata om
”ett ungt bärigt
vin med hög kropp”.
Vin&SPRiT
ERIK HÖRNFELDT
V
Erik Hörnfeldt är CVO på
Halogen och speciellt
förtjust i engelska ostar.
erik@hornfeldt.se

Texter på sidan

Samma position i PDF →