guru.

Oktober 2000

Läsposition 92

Originalsida, Oktober 2000, läsposition 92
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Den svenska syltans själ

Någonstans mittemellan den senaste prettobaren och den trista kvarterspizzerian ligger det en krog där tiden stått still – en mötesplats som gör besökaren alldeles varm i hjärtat.

Nog är det fantastiskt att vi i Sverige under det senaste decenniet sett en matkultur- och lyxkrog-boom utan like. Och nog är det alldeles underbart att sitta tillsammans med sina vänner och smörja kråset på en gedigen eller avancerad krog, äta och dricka sådant man knappt visste fanns och tjusas av det utsökta.

Men om vi samtidigt glömmer bort att uppskatta det enkla, hur fantastiskt är det då i längden?

Att kokett välja småsurt bryggkaffe framför espresso, ketchup framför lagad tomatsås, eller en jourbutiksgrillad chorizo istället för en delikat crostini de fegatini är förstås lika fånigt det, men att uppskatta enkelhet handlar inte om att hävda torftig och slabbig matkulturs gourmandiska kvaliteter.

Det finns ju mellanting.

Gedigna mellanting som, för varje lyx-enkel toscansk kvarterskrog som öppnar, känns alltmer utrotningshotade. För ärligt talat, när satsade du på en riktigt bra helkväll på en riktigt bra sylta senast? När hade du senast en stadig relation till en sunkkrog? Utan att du ironiskt markerade distans och fnissade när första rundan godisshots beställdes in?

Var vi hittar Stockholms bästa vietnamesiska krogar eller vilken inredningsarkitekt som designat den senaste tjusiga cocktailbaren, det hör numera till den moderna storstadsmänniskans allmänbildning och varenda krogguide upplyser oss om det med en aldrig sinande envishet. Men var vi finner de riktigt bra sunkkrogarna eller sympatiska syltorna, det får vi aldrig reda på.

Att ge sig in i sunkkrogarnas svåröverblickbara landskap är ingen enkel match, för naturligtvis är ju de flesta sunkkrogar just… sunkkrogar. Utan vare sig charm eller god mat. Men, oavsett om man befinner sig i Toscana eller Sverige, finns sedan de där ställena som gör en alldeles varm i hjärtat; krogar där tiden står still och där man insvept i en komplett chosefri baren-som-Gudglömde-atmosfär och får en flaska husets vin och en varmrätt för under tvåhundringen. Och där såväl maten som gemytet står i en alldeles unik klass.

den goda syltan kan komma i skepnad av enkel kvarterspizzeria, kargt kitschig indier eller svensk plankstekskrog, men gemensamt för dem är att de utgör en typ av undanskymda skimrande pärlor i vårt kollektiva kroglandskap. Som många av oss inte längre ens ids söka efter. Kanske därför att vi under nittiotalet blivit så vansinnigt upptagna med att plugga in vinspalter?

För varje människa som någonstans fortfarande tror

Restaurang Akacia satsar på dekoren.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

92 GURu OKTOBER 2000
N
og är det fantastiskt att vi i Sve-
rige under det senaste decen-
niet sett en matkultur- och
lyxkrog-boom utan like. Och nog
är det alldeles underbart att sitta
tillsammans med sina vänner och
smörja kråset på en gedigen eller
avancerad krog, äta och dricka så-
dant man knappt visste fanns och tju-
sas av det utsökta.
Men om vi samtidigt glömmer bort att upp-
skatta det enkla, hur fantastiskt är det då i läng-
den?
Att kokett välja småsurt bryggkaffe framför
espresso, ketchup framför lagad tomatsås, eller
en jourbutiksgrillad chorizo istället för en deli-
kat crostini de fegatini är förstås lika fånigt det,
men att uppskatta enkelhet handlar inte om att
hävda torftig och slabbig matkulturs gourman-
diska kvaliteter.
Det finns ju mellanting.
Gedigna mellanting som, för varje lyx-enkel
toscansk kvarterskrog som öppnar, känns allt-
mer utrotningshotade. För ärligt talat, när sat-
sade du på en riktigt bra helkväll på en riktigt
bra sylta senast? När hade du senast en stadig
relation till en sunkkrog? Utan att du
ironiskt markerade distans och
fnissade när första rundan godis-
shots beställdes in?
Var vi hittar Stockholms bästa
vietnamesiska krogar eller vilken
inredningsarkitekt som designat
den senaste tju-
siga cocktailbaren,
det hör numera till den
moderna storstadsmännis-
kans allmänbildning och
varenda krogguide upplyser
oss om det med en aldrig si-
nande envishet. Men var vi
finner de riktigt bra sunk-
krogarna eller sympatiska
syltorna, det får vi aldrig
reda på.
Attgesiginisunkkrogar-
nas svåröverblickbara land-
skap är ingen enkel match,
för naturligtvis är ju de flesta
sunkkrogar just… sunkkro-
gar. Utan vare sig charm el-
ler god mat. Men, oavsett om
manbefinnersigiToscanaellerSverige,finnsse-
dan de där ställena som gör en alldeles varm i
hjärtat; krogar där tiden står still och där man
insvept i en komplett chosefri baren-som-Gud-
glömde-atmosfär och får en flaska husets vin
och en varmrätt för under tvåhundringen. Och
där såväl maten som gemytet står i en alldeles
unik klass.
den goda syltan kan
komma i skepnad av enkel
kvarterspizzeria, kargt kit-
schig indier eller svensk
plankstekskrog, men ge-
mensamt för dem är att de
utgör en typ av undanskym-
da skimrande pärlor i vårt
kollektiva kroglandskap.
Som många av oss inte läng-
re ens ids söka efter. Kanske
därför att vi under nittiotalet
blivit så vansinnigt upptag-
na med att plugga in vin-
spalter?
För varje människa som
någonstans fortfarande tror
Den
svenska
syltans själ
Någonstans mittemellan den senaste pretto-
baren och den trista kvarterspizzerian ligger
det en krog där tiden stått still – en mötesplats
som gör besökaren alldeles varm i hjärtat.
TEXT PER HAGMAN FOTO FREDRIK HJERLING
Restaurang Akacia satsar på
dekoren.

Texter på sidan

Samma position i PDF →