guru.

Oktober 2000 · essä/krogreportage

Den svenska syltans själ

Per Hagman försvarar den enkla svenska syltan – låga priser, patina och social blandning – mot lyxkrogboomen.

Arkivets AI-bearbetade beskrivning. Vissa artikelgränser och uppgifter om författare och fotografer återstår att kontrollera. Läs originalbilden vid tvekan.

Oktober 2000 · läsposition 92

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Den svenska syltans själ

Någonstans mittemellan den senaste prettobaren och den trista kvarterspizzerian ligger det en krog där tiden stått still – en mötesplats som gör besökaren alldeles varm i hjärtat.

Nog är det fantastiskt att vi i Sverige under det senaste decenniet sett en matkultur- och lyxkrog-boom utan like. Och nog är det alldeles underbart att sitta tillsammans med sina vänner och smörja kråset på en gedigen eller avancerad krog, äta och dricka sådant man knappt visste fanns och tjusas av det utsökta.

Men om vi samtidigt glömmer bort att uppskatta det enkla, hur fantastiskt är det då i längden?

Att kokett välja småsurt bryggkaffe framför espresso, ketchup framför lagad tomatsås, eller en jourbutiksgrillad chorizo istället för en delikat crostini de fegatini är förstås lika fånigt det, men att uppskatta enkelhet handlar inte om att hävda torftig och slabbig matkulturs gourmandiska kvaliteter.

Det finns ju mellanting.

Gedigna mellanting som, för varje lyx-enkel toscansk kvarterskrog som öppnar, känns alltmer utrotningshotade. För ärligt talat, när satsade du på en riktigt bra helkväll på en riktigt bra sylta senast? När hade du senast en stadig relation till en sunkkrog? Utan att du ironiskt markerade distans och fnissade när första rundan godisshots beställdes in?

Var vi hittar Stockholms bästa vietnamesiska krogar eller vilken inredningsarkitekt som designat den senaste tjusiga cocktailbaren, det hör numera till den moderna storstadsmänniskans allmänbildning och varenda krogguide upplyser oss om det med en aldrig sinande envishet. Men var vi finner de riktigt bra sunkkrogarna eller sympatiska syltorna, det får vi aldrig reda på.

Att ge sig in i sunkkrogarnas svåröverblickbara landskap är ingen enkel match, för naturligtvis är ju de flesta sunkkrogar just… sunkkrogar. Utan vare sig charm eller god mat. Men, oavsett om man befinner sig i Toscana eller Sverige, finns sedan de där ställena som gör en alldeles varm i hjärtat; krogar där tiden står still och där man insvept i en komplett chosefri baren-som-Gudglömde-atmosfär och får en flaska husets vin och en varmrätt för under tvåhundringen. Och där såväl maten som gemytet står i en alldeles unik klass.

den goda syltan kan komma i skepnad av enkel kvarterspizzeria, kargt kitschig indier eller svensk plankstekskrog, men gemensamt för dem är att de utgör en typ av undanskymda skimrande pärlor i vårt kollektiva kroglandskap. Som många av oss inte längre ens ids söka efter. Kanske därför att vi under nittiotalet blivit så vansinnigt upptagna med att plugga in vinspalter?

För varje människa som någonstans fortfarande tror

Restaurang Akacia satsar på dekoren.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

92 GURu OKTOBER 2000
N
og är det fantastiskt att vi i Sve-
rige under det senaste decen-
niet sett en matkultur- och
lyxkrog-boom utan like. Och nog
är det alldeles underbart att sitta
tillsammans med sina vänner och
smörja kråset på en gedigen eller
avancerad krog, äta och dricka så-
dant man knappt visste fanns och tju-
sas av det utsökta.
Men om vi samtidigt glömmer bort att upp-
skatta det enkla, hur fantastiskt är det då i läng-
den?
Att kokett välja småsurt bryggkaffe framför
espresso, ketchup framför lagad tomatsås, eller
en jourbutiksgrillad chorizo istället för en deli-
kat crostini de fegatini är förstås lika fånigt det,
men att uppskatta enkelhet handlar inte om att
hävda torftig och slabbig matkulturs gourman-
diska kvaliteter.
Det finns ju mellanting.
Gedigna mellanting som, för varje lyx-enkel
toscansk kvarterskrog som öppnar, känns allt-
mer utrotningshotade. För ärligt talat, när sat-
sade du på en riktigt bra helkväll på en riktigt
bra sylta senast? När hade du senast en stadig
relation till en sunkkrog? Utan att du
ironiskt markerade distans och
fnissade när första rundan godis-
shots beställdes in?
Var vi hittar Stockholms bästa
vietnamesiska krogar eller vilken
inredningsarkitekt som designat
den senaste tju-
siga cocktailbaren,
det hör numera till den
moderna storstadsmännis-
kans allmänbildning och
varenda krogguide upplyser
oss om det med en aldrig si-
nande envishet. Men var vi
finner de riktigt bra sunk-
krogarna eller sympatiska
syltorna, det får vi aldrig
reda på.
Attgesiginisunkkrogar-
nas svåröverblickbara land-
skap är ingen enkel match,
för naturligtvis är ju de flesta
sunkkrogar just… sunkkro-
gar. Utan vare sig charm el-
ler god mat. Men, oavsett om
manbefinnersigiToscanaellerSverige,finnsse-
dan de där ställena som gör en alldeles varm i
hjärtat; krogar där tiden står still och där man
insvept i en komplett chosefri baren-som-Gud-
glömde-atmosfär och får en flaska husets vin
och en varmrätt för under tvåhundringen. Och
där såväl maten som gemytet står i en alldeles
unik klass.
den goda syltan kan
komma i skepnad av enkel
kvarterspizzeria, kargt kit-
schig indier eller svensk
plankstekskrog, men ge-
mensamt för dem är att de
utgör en typ av undanskym-
da skimrande pärlor i vårt
kollektiva kroglandskap.
Som många av oss inte läng-
re ens ids söka efter. Kanske
därför att vi under nittiotalet
blivit så vansinnigt upptag-
na med att plugga in vin-
spalter?
För varje människa som
någonstans fortfarande tror
Den
svenska
syltans själ
Någonstans mittemellan den senaste pretto-
baren och den trista kvarterspizzerian ligger
det en krog där tiden stått still – en mötesplats
som gör besökaren alldeles varm i hjärtat.
TEXT PER HAGMAN FOTO FREDRIK HJERLING
Restaurang Akacia satsar på
dekoren.

Läs sidan med originalbild →

Oktober 2000 · läsposition 93

på krogen som ett avslappnat vardagsrum känns det dock självklart att leta sig fram till sin favoritsylta istället för att rutinmässigt lalla runt och äta och dricka snygga lyxversioner av världens alla kök och inte minst då det svenska.

det är som om vi, lite tillspetsat, i vår totala slapphet inför att finna det enkla, hamnar i ett kollektivt tillstånd av att gå till Operakällaren när vi vill äta något ”hederligt gammalt svenskt” och där beställer in kalvbräss, för att sedan sitta där med en raffinerat ickeförkokt kalvbräss serverad på en bädd av svart trumpetsvamp och med en kalvfondsbaserad sås med blancherade kastanjer och tillhörande vitlöksconfit utan en tanke på att den har lika mycket med ”gammal genuin svensk matkultur” att göra som den genomsnittlige italienaren i Stockholm har med den genomsnittliga italienska syltan.

Restaurang Akacia, en liten legend på Åsögatan i Stockholm, är på många sätt prototypen för den utrotningshotade svenska syltan. Menyn kargt svenskt poetisk med bräckt falukorv, oxbringa och stuvad lever. Inredningen skolmatsal-möter-sjuttiotalslandsting med sådan självklarhet att den till och med i Lukas Moodyssons sjuttiotalskitschfrossande film Tillsammans skulle framstå som lite väl perfekt.

Men en annan och betydligt mer välrepresenterad genre av syltor, såväl i Stockholm som i landsorten, är vad vi kan kalla för åttiotalssyltan. Grillbiff, pastarätter och kanske till och med någonting med mozzarella ackompanjerar ofta en plastigt ”fräsch” om än sliten inredning. Som exempel kan nämnas en kvartett inom krypavstånd från varandra vi Ringvägens slut; Elegans, Snövit Bar, Zombie Bar och slutligen Blecktornskällaren. Andra klassiker är Pelé på Upplandsgatan eller Dojan på Vallgatan i Göteborg.

Den ideala sunkkrogen bör förstås ha en viss patina och därför är det lite svårt att uppskatta den nya genre av 00-talets syltor i all dess fräschör; minimalistisk inredning med stål och furu, krognamnet skrivet enbart i gemener och gärna med undertiteln ”lounge” eller ”bar & matsalar”, chèvretoast som förrätt och alltifrån grillbiff till wok bland varmrätterna (fina exempel på moderna sunkkrogar är legendariska tex-mex-syltan Panchos vid Odenplan som förvandlats till Distans och snyggt sunködsliga Eklundska krogen i gamla stan, som numera heter Pondus bar & lounge).

Men allmän syltighet och billiga priser kan aldrig allena skapa skäl nog att älska en krog. Ändå är det sådana kriterier som skapar grundförutsättningar för krogupplevelser som aldrig kan fås någon annanstans.

Den riktigt sköna syltan bör egentligen varken nedlåta sig till happy hour- eller timebeerkoncept eller på annat sätt uppmuntra alltför kraftigt till fylla, men ska självklart servera öl, husets vin och gärna raka och traditionella irish coffees till konstant humana priser.

allra viktigast är dock att den goda syltan skapar det kontinentala fenomen som de flesta ”kontinentala” och svindyra krogar är komplett värdelösa på: en mötesplats.

Det är ytterst osannolikt att du över din kalvbräss på Operakällaren kommer i samspråk med bordsgrannen, medan det på exempelvis Skeppsbaren på Skeppsbron (ett negligerat stenkast därifrån) snarare är sannolikt.

Ingenstans träffas och förenas så vitt skilda människotyper som på Syltan, ingenstans kan man få så fantastiska levnadsöden berättade för sig eller träffa så märkliga figurer av olika slag.

Och någonstans någon gång känns det som att man snarare uppfann krogar för det ändamålet än för att skapa lokaler där isolerade öar av slutna sällskap skulle få snobba för varandra om vilket vin som månne gifter sig bäst med den tryffeltoppade ankleverterrinen. ■

Skolmatsal möter sjuttiotalslandsting. Restaurang Akacia på Södermalm i Stockholm är ett exempel på den utrotningshotade svenska syltan.

Många tycker att restaurangen Kvarnen är en kultsylta.

AFTONBLADET BILD

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

OKTOBER 2000 GURu 93
på krogen som ett avslappnat vardagsrum
känns det dock självklart att leta sig fram till sin
favoritsylta istället för att rutinmässigt lalla
runt och äta och dricka snygga lyxversioner av
världens alla kök och inte minst då det svenska.
det är som om vi, lite tillspetsat, i vår to-
tala slapphet inför att finna
det enkla, hamnar i ett kol-
lektivt tillstånd av att gå till
Operakällaren när vi vill äta
något ”hederligt gammalt
svenskt” och där beställer in
kalvbräss, för att sedan sitta
där med en raffinerat icke-
förkokt kalvbräss serverad
på en bädd av svart trum-
petsvamp och med en kalv-
fondsbaserad sås med blan-
cherade kastanjer och
tillhörande vitlöksconfit
utan en tanke på att den har
lika mycket med ”gammal
genuin svensk matkultur”
att göra som den genom-
snittlige italienaren i Stock-
holm har med den genomsnittliga italienska
syltan.
Restaurang Akacia, en liten legend på Åsö-
gatan i Stockholm, är på många sätt prototypen
för den utrotningshotade svenska syltan. Me-
nyn kargt svenskt poetisk med bräckt falukorv,
oxbringa och stuvad lever. Inredningen skol-
matsal-möter-sjuttiotals-
landsting med sådan själv-
klarhet att den till och med i
Lukas Moodyssons sjuttio-
talskitschfrossande film Till-
sammans skulle framstå
som lite väl perfekt.
Men en annan och betyd-
ligt mer välrepresenterad
genre av syltor, såväl i Stock-
holm som i landsorten, är
vad vi kan kalla för åttiotals-
syltan. Grillbiff, pastarätter
och kanske till och med nå-
gonting med mozzarella ac-
kompanjerar ofta en plastigt
”fräsch” om än sliten in-
redning. Som exempel kan
nämnas en kvartett inom
krypavstånd från varandra vi Ringvägens slut;
Elegans, Snövit Bar, Zombie Bar och slutligen
Blecktornskällaren. Andra klassiker är Pelé på
Upplandsgatan eller Dojan på Vallgatan i Göte-
borg.
Den ideala sunkkrogen
bör förstås ha en viss pa-
tina och därför är det
lite svårt att uppskat-
ta den nya genre av
00-talets syltor i all
dess fräschör; mini-
malistisk inredning
med stål och furu, krog-
namnet skrivet enbart i ge-
mener och gärna med undertiteln ”lounge” el-
ler ”bar & matsalar”, chèvretoast som förrätt
och alltifrån grillbiff till wok bland varmrätter-
na (fina exempel på moderna sunkkrogar är le-
gendariska tex-mex-syltan Panchos vid Oden-
plan som förvandlats till Distans och snyggt
sunködsliga Eklundska krogen i gamla stan,
som numera heter Pondus bar & lounge).
Men allmän syltighet och billiga priser kan
aldrig allena skapa skäl nog att älska en krog.
Ändå är det sådana kriterier som skapar grund-
förutsättningar för krogupplevelser som aldrig
kan fås någon annanstans.
Den riktigt sköna syltan bör egentligen var-
ken nedlåta sig till happy hour- eller timebeer-
koncept eller på annat sätt uppmuntra alltför
kraftigt till fylla, men ska självklart servera öl,
husets vin och gärna raka och traditionella irish
coffees till konstant humana priser.
allra viktigast är dock att den goda
syltan skapar det kontinentala fenomen som de
flesta ”kontinentala” och svindyra krogar är
komplett värdelösa på: en mötesplats.
Det är ytterst osannolikt att du över din kalv-
bräss på Operakällaren kommer i samspråk
med bordsgrannen, medan det på exempelvis
Skeppsbaren på Skeppsbron (ett negligerat
stenkast därifrån) snarare är sannolikt.
Ingenstans träffas och förenas så vitt skilda
människotyper som på Syltan, ingenstans kan
man få så fantastiska levnadsöden berättade
för sig eller träffa så märkliga figurer av olika
slag.
Och någonstans någon gång känns det som
att man snarare uppfann krogar för det ända-
målet än för att skapa lokaler där isolerade öar
av slutna sällskap skulle få snobba för varandra
om vilket vin som månne gifter sig bäst med
den tryffeltoppade ankleverterrinen. ■
Per Hagman är författare och har nyligen ut-
kommit med boken ”Skugglegender”.
Skolmatsal möter sjuttiotalslandsting. Restaurang Akacia på Södermalm i Stockholm
är ett exempel på den utrotningshotade svenska syltan.
Många tycker att restaurangen
Kvarnen är en kultsylta.
AFTONBLADET
BILD

Läs sidan med originalbild →