Oktober 2000 · krönika
Ivar suger, Billy duger
Krönika om generationsklyftan mellan 68/70-talets idealister och dagens unga it-entreprenörer; ironisk ton.
Arkivets AI-bearbetade beskrivning. Vissa artikelgränser och uppgifter om författare och fotografer återstår att kontrollera. Läs originalbilden vid tvekan.
Oktober 2000 · läsposition 69
AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.
Ivar suger, Billy duger
”De vill ju inget, dagens unga”, suckar förlagschefen uppgivet. ”Nu för tiden är det marknadsavdelningen som drar igång tidningar, va?! Sånt hade vi inte ens hört talas om på 70-talet.” Suckarna har varit många och högljudda från den generation som en gång tapetserade väggarna med Che Guevara-affischer och löste världsproblemen med Vino Tinto och kuddar på golvet. Välklädda 22-åringar som talar om miljarder och optioner är svårkombinerade med kampsånger runt lägerelden och storkollektiv. Att de dessutom tjänar mer än mamma och pappa gör ju inte förståelsen större.
Cyberrevolutionen som började så lovande med kamplystna budskap som ”All information är fri” har numera tillägget ”så länge vi kan sälja annonsplats, alltså”. Ändå har dotcom-företagen en obestridlig dragningskraft på de unga och ambitiösa. Det är liksom inte i kulturtidskrifterna den nya världen skapas på 00-talet.
Pengar är förstås inte oviktigt i sammanhanget, men allvarligt talat, när en 22-årig ensamstående direktör går och shoppar sig en sexa på Strandvägen, börjar man ju fundera. En paradvåning på Fina Gatan är knappast en tonårings våta dröm, snarare hans föräldrars (man kan ju inte bo på kuddar hela livet, lite problem med ryggen och så).
Andra talar om det här med idéerna. Den kreativa processen. Här kan det ju vara svårt för en gammal proggare att riktigt se det kreativa i att kränga elvispar på nätet, men det är ju vägen som är målet, som den gode Buddha sa. En och annan 20-åring kan också få nåt grumligt i rösten när han talar om det nya, ickehierarkiska företaget som en spjutspets in i framtiden – ”Chefen är mer som en kompis och jag kan komma en kvart senare och stanna över en kvart på kvällen om jag vill”. Ja, här blir det förstås inga pluspoäng hos den facköreningsutbildade. Just hjulet kanske inte nödvändigtvis måste uppfinnas igen, men det är smällar man får ta när man är pionjär. Antonia Ax:son Johnson liknade nyligen protestandan i internetföretagen med den som hon själv upplevde vid Stanforduniversitetet på 60-talet, fast då var det spraymålade slagord och marijuanabrownies som gällde. Sånt gör sig i och för sig dåligt på webben, men 70-talets kulturtidskrift har blivit en webbsajt, studenterna skissar företagsidéer istället för brandtal mellan föreläsningarna och vår tids visionärer är alla selfmademen med extrema förmögenheter. Och det är inte för att de är såna schyssta ideologer som alla vill höra dem.
Hassan-syndromet blev den slutgiltiga kängan mot dem som tyckte att allt ändå borde hänga ihop på nåt mer samlat vis. Det vet väl alla att det är en jävla skillnad på Fanta och Jaffa, att Ivar suger men Billy duger och att Peak Performance stinker radhuslänga och bil på avbetalning? Principer är för losers, kolla Olof Johansson som avgick för en princip, hur framgångsrik är han i dag, på en skala? Gäsp, nu går vi och shoppar lite designade lampetter till bostadsrätten i stället.
Det är nu ärligt talat inte bara it-folket som väjer för idealen. I en högkonjunktur är den Breda vägen ofta den Smarta vägen. Åsiktsmaskinerna i 90-talets tv-shower blev till dokukändisar som ”bara älskar att synas”, ”finn dig själv” blev till ”10 tecken på utbrändhet” och dalmatinerhundarna har ersatts med betydligt mer lättskött franskt kakel i badrummet. Shop till you drop, eftertankens kranka blekhet är ännu inte här. Bäva månde nördarnas barn för alla framtida anekdoter från internets födelse.
Men en sak är i alla fall obestridlig, Bill Gates har inte riktigt samma sug i blicken som den gode Che. ■
När en 22-årig ensamstående direktör shoppar en sexa på Strandvägen börjar man fundera.
Ulrika Hjalmarson är frilansjournalist. ulrika.hjalmarson@brevet.nu
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
OKTOBER 2000 GURu 69 Peter Malmqvist är börsanalytiker på Lorem Ipsum AB. ULRIKA HJALMARSON ’’D e vill ju inget, dagens unga”, suckar förlagschefen uppgi- vet. ”Nu för tiden är det mark- nadsavdelningen som drar igång tidningar, va?! Sånt ha- deviinteenshörttalasompå70-talet.”Suck- arna har varit många och högljudda från den generation som en gång tapetserade väggarna med Che Guevara-affischer och löste världsproblemen med Vino Tinto och kuddar på golvet. Välklädda 22-åringar som talar om miljarder och optioner är svårkombinerade med kampsånger runt lägerelden och storkollektiv. Att de dess- utomtjänarmeränmammaochpappagörjuinteförståel- sen större. Cyberrevolutionen som började så lovande med kamp- lystna budskap som ”All information är fri” har numera tillägget ”så länge vi kan sälja annonsplats, alltså”. Ändå har dotcom-företagen en obestridlig dragningskraft på de unga och ambitiösa. Det är liksom inte i kulturtidskrif- terna den nya världen skapas på 00-talet. pengar är förstås inte oviktigt i sammanhanget, men allvarligt talat, när en 22-årig ensamstående direktör går och shoppar sig en sexa på Strandvägen, börjar man ju fundera.EnparadvåningpåFinaGatanärknappastenton- årings våta dröm, snarare hans föräldrars (man kan ju inte bo på kuddar hela livet, lite problem med ryggen och så). Andra talar om det här med idéerna. Den kreativa proces- sen.Härkandetjuvarasvårtförengammalproggareattrik- tigt se det kreativa i att kränga elvispar på nätet, men det är ju vägen som är målet, som den gode Buddha sa. En och an- nan20-åringkanocksåfånåtgrumligtiröstennärhantalar om det nya, ickehierarkiska företaget som en spjutspets in i framtiden – ”Chefen är mer som en kompis och jag kan komma en kvart senare och stan- naöverenkvartpåkvällenomjagvill”.Ja,här blir det förstås inga pluspoäng hos den fack- föreningsutbildade. Just hjulet kanske inte nödvändigtvismåsteuppfinnasigen,mendet är smällar man får ta när man är pionjär. An- tonia Ax:son Johnson liknade nyligen protes- tandan i internetföretagen med den som hon själv upplevde vid Stanforduniversitetet på 60-talet, fast då var det spraymålade slagord och marijuanabrownies som gällde. Sånt gör sig i och för sig dåligt på webben, men 70-ta- lets kulturtidskrift har blivit en webbsajt, stu- denterna skissar företagsidéer istället för brandtal mellan föreläsningarna och vår tids visionärer är alla selfmademen med extrema förmögenheter. Och det är inte för att de är så- na schyssta ideologer som alla vill höra dem. hassan-syndromet blev den slutgiltiga kängan mot dem som tyckte att allt ändå borde hänga ihop på nåt mer samlat vis. Det vet väl alla att det är en jävla skillnad på Fanta och Jaffa, att Ivar suger men Billy duger och att Peak Performance stinker radhuslänga och bil på avbetalning? Principer är för losers, kolla Olof Johansson som avgick för en princip, hur framgångsrik är han i dag, på en skala? Gäsp, nu går vi och shoppar lite designade lampetter till bostadsrätten i stället. Det är nu ärligt talat inte bara it-folket som väjer för idea- len.IenhögkonjunkturärdenBredavägenoftadenSmarta vägen. Åsiktsmaskinerna i 90-talets tv-shower blev till do- kukändisar som ”bara älskar att synas”, ”finn dig själv” blev till ”10 tecken på utbrändhet” och dalmatinerhundarna har ersatts med betydligt mer lättskött franskt kakel i badrum- met. Shop till you drop, eftertankens kranka blekhet är än- nu inte här. Bäva månde nördarnas barn för alla framtida anekdoter från internets födelse. Men en sak är i alla fall obestridlig, Bill Ga- tes har inte riktigt samma sug i blicken som den gode Che. ■ Ivar suger, Billy duger Ulrika Hjalmarson är frilansjournalist. ulrika.hjalmarson@brevet.nu När en 22-årig ensamstående direktör shoppar en sexa på Strand- vägen börjar man fundera.