guru.

Februari 2001

Läsposition 71

Originalsida, Februari 2001, läsposition 71
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Dum, dummare med teknik

You’re too smart for your own good, boy, säger den gamle mannen och rufsar om kalufsen på den lille pigge och fräknige sexåringen i kortbrallor som just har löst ett ultrasvårt världsproblem. I faderns blick finns stolthet, men också en gnutta oro, för världshistorien fullkomligt kryllar av bindgalna genier som ena sekunden ska utplåna mänskligheten och i nästa skapa helt nya och svårkontrollerade varelser.

Att en kropp i vila vill förbli i vila gäller med största sannolikhet även hjärnan

Även genier på vardagsnivå, som nobelpristagare, visar påtagligt ofta tecken på brister i den sociala kompetensen. Många av dem är ganska nedlåtande och en del outhärdligt dryga. Alltför smarta människor orkar helt enkelt inte med oss medelmåttor i någon större utsträckning.

Och frågan är om inte klyftan mellan genierna och massan växer sig allt större. För inte är det så att kreti och pleti håller på att bli smartare direkt. Vi som hade förmånen att uppleva det som i efterhand kallats flumskolan kommer ihåg den lite överlägsna känsla som vi erfor när majjen berättade att våra föräldrar tvingades lära sig katekesen utantill.

Ord för ord skulle de kunna rabbla meningslösa fraser som syftade till att tukta och fostra i Herrens namn, fast de ofta inte ens förstod vad orden ville säga. Sånt tillhörde en svunnen tid och nu fick vi läsa vad vi ville och det räckte om vi med egna ord kunde berätta om det vi hade läst.

Men multiplikationstabellen var vi tvungna att lära oss och vi hade våra kompisars telefonnummer i huvudet och när vi skulle dividera så satte vi talen i trappa och aus, bei, mit, nach, von och zu styr dativ i tyskan. Sånt bankade vi in bara, i brist på bättre metoder. Men de kom ganska snabbt, redan miniräknaren var en revolution och… jag kanske inte behöver dra hela den tekniska utvecklingen sen dess, men syftet med de flesta manicker är att vi inte själva ska behöva lära oss nåt. Inte utantill i alla fall.

Telefonnummer, adresser, till och med den splittade krognotan fixar man ju hur lätt som helst med mobilen. Inte ens alfabetet är det nödvändigt att kunna rabbla, datorn söker ju själv bara man vet första bokstaven.

Det är i de här lägena man blir lite oroad av att läsa den studie som gjorts av Londons taxichaffisar. De tvingas lära sig en extrem mängd gatu-adresser utantill, själva utbildningen tar minst tre år, men de visar sig ha betydligt större hjärna än genomsnittet. Helt klarlagt är det nu inte om själva pluggandet av gatuadresser verkligen förstorar hippocampus, eller om det bara är så att det bästa sättet att förvalta en enorm hjärnkapacitet i London är att bli taxichaffis, men nog borde det finnas ett samband mellan hjärnans kapacitet och hur ofta man använder den.

Att en kropp i vila vill förbli i vila gäller med största sannolikhet även hjärnan. Så när Svenne och Alexandra numera har 32 megabyte att tillgå varje vaken stund så verkar det ju onödigt att inte använda dem. En GPS-navigerare installerad i taxibilen är dessutom en betydligt fiffigare investering än tre års orienteringsträning.

Så vi har helt enkelt gett upp och klarar nu på sin höjd ett par passwords och koden till VISA-kortet utantill. Psykologer talar om info-stress som gör att vi tappar vår kreativa förmåga av att ha tillgång till så mycket information jämt och ständigt. Och en helt ovetenskaplig studie av tonåringars sätt att surfa på nätet visar att de oftare söker runt lite planlöst för att hitta nåt som de vill veta än de verkligen först tänker ut vad det är de ska leta efter.

Mycket tid går åt till att sålla bort sånt som är oviktigt istället för att se samband mellan sånt man redan vet.

I det globala virtuella samhället kan man utgå från att nån redan har tänkt ut hur allt förhåller sig och då verkar det lättare att leta reda på facit än att lösa uppgiften själv. Förmågan att spontant stämma upp i en sång som alla kan texten till är nog inget som nästa generations midsommarfirare kommer att besitta. Öh, gå in på sök.allt så finns den där. Uttrycket ”det var det dummaste jag har hört i modern tid” kräver nog en uppdatering. ■

Ulrika Hjalmarson är frilansjournalist och återkommande krönikör i Guru. ulrika.hjalmarson@brevet.nu

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

FEBRUARI 2001 GURu 71
ULRIKA HJALMARSON
ou’re too smart for your own good,
boy, säger den gamle mannen och
rufsar om kalufsen på den lille pigge
och fräknige sexåringen i kortbral-
lor som just har löst ett ultrasvårt
världsproblem. I faderns blick finns stolthet,
men också en gnutta oro, för världshistorien full-
komligt kryllar av bindgalna genier som ena
sekunden ska utplåna mänskligheten och i nästa
skapa helt nya och svårkontrollerade varelser.
även genier på vardagsnivå, som nobelpristagare, visar
påtagligt ofta tecken på brister i den sociala kompetensen. Många
av dem är ganska nedlåtande och en del outhärdligt dryga. Alltför
smarta människor orkar helt enkelt inte med oss medelmåttor i
någon större utsträckning.
Och frågan är om inte klyftan mellan genierna och massan
växer sig allt större. För inte är det så att kreti och pleti håller på att
bli smartare direkt. Vi som hade förmånen att uppleva det som i
efterhand kallats flumskolan kommer ihåg den lite överlägsna
känsla som vi erfor när majjen berättade att våra föräldrar tvinga-
des lära sig katekesen utantill.
Ord för ord skulle de kunna rabbla meningslösa fraser som syf-
tade till att tukta och fostra i Herrens namn, fast de ofta inte ens
förstod vad orden ville säga. Sånt tillhörde en svunnen tid och nu
fick vi läsa vad vi ville och det räckte om vi med egna ord kunde
berätta om det vi hade läst.
Men multiplikationstabellen var vi tvungna att lära oss och vi
hade våra kompisars telefonnummer i huvudet och när vi skulle
dividera så satte vi talen i trappa och aus, bei, mit, nach, von och zu
styr dativ i tyskan. Sånt bankade vi in bara, i brist på bättre meto-
der. Men de kom ganska snabbt, redan miniräknaren var en revo-
lution och… jag kanske inte behöver dra hela den tekniska utveck-
lingen sen dess, men syftet med de flesta manicker är att vi inte
själva ska behöva lära oss nåt. Inte utantill i alla
fall.
Telefonnummer, adresser, till och med den
splittadekrognotanfixarmanjuhurlättsomhelst
med mobilen. Inte ens alfabetet är det nödvän-
digt att kunna rabbla, datorn söker ju själv bara
man vet första bokstaven.
Det är i de här lägena man blir lite oroad av
att läsa den studie som gjorts av Londons taxi-
chaffisar. De tvingas lära sig en extrem mängd
gatu-adresser utantill, själva utbildningen tar
minst tre år, men de visar sig ha betydligt större
hjärna än genomsnittet. Helt klarlagt är det nu
inte om själva pluggandet av gatuadresser verkligen förstorar
hippocampus, eller om det bara är så att det bästa sättet att för-
valta en enorm hjärnkapacitet i London är att bli taxichaffis,
men nog borde det finnas ett samband mellan hjärnans kapaci-
tet och hur ofta man använder den.
Att en kropp i vila vill förbli i vila gäller med största sanno-
likhet även hjärnan. Så när Svenne och Alexandra numera har
32 megabyte att tillgå varje vaken stund så verkar det ju onödigt
att inte använda dem. En gps-navigerare installerad i taxibilen
är dessutom en betydligt fiffigare investering än tre års oriente-
ringsträning.
Så vi har helt enkelt gett upp och klarar nu på sin höjd ett par
passwords och koden till visa-kortet utantill. Psykologer talar
om info-stress som gör att vi tappar vår kreativa förmåga av att
ha tillgång till så mycket information jämt och ständigt. Och en
helt ovetenskaplig studie av tonåringars sätt att surfa på nätet
visar att de oftare söker runt lite planlöst för att hitta nåt som de
vill veta än de verkligen först tänker ut vad det är de ska leta efter.
Mycket tid går åt till att sålla bort sånt som är oviktigt istället
för att se samband mellan sånt man redan vet.
i det globala virtuella samhället kan man utgå från att nån
redanhartänktuthuralltförhållersigochdåverkardetlättareatt
leta reda på facit än att lösa uppgiften själv. Förmågan att spon-
tant stämma upp i en sång som alla kan texten till är nog inget
som nästa generations midsommarfirare kommer
att besitta. Öh, gå in på sök.allt så finns den där.
Uttrycket ”det var det dummaste jag har hört i
modern tid” kräver nog en uppdatering. ■
Dum, dummare med teknik
Ulrika Hjalmarson är
frilansjournalist och återkommande
krönikör i Guru.
ulrika.hjalmarson@brevet.nu
Att en kropp i vila
vill förbli i vila
gäller med största
sannolikhet
även hjärnan
Y

Texter på sidan

Samma position i PDF →