guru.

Januari 2001

Läsposition 76

Originalsida, Januari 2001, läsposition 76
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

Internettiden går nästan tio gånger så fort som den vanliga tiden

– Jag kände att det behövdes, datorkonsten har inte fått någon riktig acceptans, säger projektledaren Anna Kindvall, som startade alltsammans.

Hon beskriver tiden på konstskolan som fyra datorer på sextio elever och ingen support.

– Dom tycker väl fortfarande videokonst är nytt, fast det började för trettio år sen, menar Lars.

386:an skulle ryssen Alexei Shulgin ha. Den står utanför konsthallen och syntetiserad sång öser ut ”Hotel California” och ”Should I stay or...”. En mugg mellan högtalarna och texten ”Skänk en slant till musikern” passerar över bildskärmen. Nära nog varenda besökare stannar och fnissar. Egentligen världens äldsta interaktivitet, tiggeri för eskapad, och faktiskt ligger det några kronor i muggen. Fast när man hört det så länge som det tar att röka en cigg får man mest lust att fota till fanskapets irriterande malande och vips har man ännu mer interaktivitet.

Både skrattig och småirriterad redan innan man kommer in. När hände det på en konstutställning senast? Väl inne kan man fortsätta reta upp sig på norskan Kristin Bergausts verk. En mick på stativ, ett fejs med plattryckt näsa på skärmen och texten ”Say something". Vad man än säger svarar maskinen med varierande bitchfraser av typen: ”I can’t believe you just said that!”, ”You make me go insane!”

Man behöver inte ha haft ett förhållande med en brittisk brud för att uppleva den mentatala brandvägg det här verket är. Det räcker att ha tillbringat en vecka på samma hotell som nån Hugh Grant-artad figur och hans gällröstade tjej på väg tillbaka, i 190, mot singellivet.

En riktig liten cineastisk pärla är slovenen Vuc Cosics ascii-installation. ”King-Kong”, ”Psycho” eller Linda Lovelace i ”Deep Throat”. Kända filmklipp i simulerad grafik bestående av små gröna blippar, men eftersom alla filmsekvenserna är klassiker ”fyller” man liksom i resten själv. Bilden finns redan lagrad i filmlådan i skallen.

Detta luktar klart 80-tal och det retrospektiva kan man redan se inom den digitala konsten trots att den är så ung.

– Internettiden går nästan tio gånger så fort som den vanliga tiden. Så medan vi andra användare rusar vidare och behöver en snabbare dator, stannar en del konstnärer för att utforska missade möjligheter, säger Björn Fritz.

Debatten är inte ny, den har följt i spåren på snart sagt varenda kontroversiell ism, för att inte tala om fotografiet eller filmen.

I höstas hävdade den franske filosofen Paul Virilio i tidningen Le Monde Diplomatique att konsten var död och 1900-talet fallit offer för en ”estetisk rensning”. Hantverksskickligheten hade fått stryka på foten och människor berövats sin röst. I stället fanns nu ”den industriella repetitionen” (läs: film, tv, it). Dessutom kunde Virilio fastställa konstens exakta dödsögonblick, nämligen 1927. Då visades den första ljudfilmen, ”The Jazz Singer” med amerikanske juden Al Jolson i huvudrollen som glatt sprallande neger, som det hette då.

Skulle man följa dessa tankegångar blir det lätt absurt, eftersom det finns två kulturer där just hantverksskickligheten levde kvar efter 1927. I Stalins Sovjet med stålblickande arbetarhjältar, rågkärvstraka i ryggen. Och hos grannarna i Nazityskland där de bayerska brösten stelnade i oljemålningarna när socialrealismen flaggade för fullt.

Där kan vi kanske lämna den franska kulturdebatten. För dagens digitala konstnärer lär inte låta sig stoppas av den, då vore de inte konstnärer.

Tvärtom är datorkonsten ett uppstoppande av den industriella processen, och jag associerar till dansken Storm P:s teckningar, där det vimlade av kugghjul, remmar, snören och vred. Maskiner som alla hade det gemensamt att de hade en extremt komplicerad konstruktion för att göra nästan ingenting, mer än kanske hälla en öl i gapet på den lille orakade gubben i hatt, som alltid fanns med.

Hos Storm P fanns en kritik av industrisamhället, det modernistiska. Här på Electrohype finns en postmodern konstsyn. En kritik eller reflektion av kommunikationssamhället, eller rättare pladderkulturen.

Till exempel i Johan-nes Nyholms två ansikten som utan att upprepa sig håller en nonsenskonversation i gång dag efter dag. Komplett med osynkade läppar som i en direkt tv-länk till usa och omotiverade ögonrörelser som hos en kåtstinn kompis på krogen.

Den digitala konsten gör mycket av sitt verktyg, och det är ett kraftfullt redskap, jämfört med en palett.

Sen kan man alltid diskutera beständigheten i verken, att det ska gå att tillägna sig dem.

– Det problemet har man ju redan i Hamburg med Dieter Roths ruttnande kålhuvuden. Nu håller tyska konservatorer i vita rockar på att försöka få den där tjugo år gamla komposten att hålla i fem år till, säger Björn och berättar att när moma i New York köper in datorkonst handlar de också ett dussin burkar av rätt typ så att verket alltid ska kunna visas.

– Vill man ha ett beständigt verk väljer man inte datorn, då väljer man en annan metod, säger Anna och Lars hugger henne i repliken:

– Sten! föreslår han.

Runstenarna vittrar de också.

Men här finns liknande problem som musikindustrin redan mött. Vad gör galleristen när du kan tanka hem verket själv och hur tjänar man pengar på det hela?

Hur undviker man förfalskningar? Och kommer några digitala mästare att ha en hel stab som gör deras alster, precis som Rubens en gång hade lärlingar till att fylla i och Andy Warhol blev sitt eget varumärke?

Dylikt debatterades också på Electrohype, men det behöver ju den oetablerade konstnären knappast bry sig om. Det går nästan inte att försörja sig på konst idag oavsett vad du gör. Men här finns nya ikonmöjligheter.

För en som tycker det skulle kännas fånigt att orma sig på en scen i för trånga eller för stora byxor, men ändå drömmer om rockstjärnestatus, kan nog nå det målet inom den här sfären i framtiden. Grupper kommer nog att uppstå, för verken kan göras av flera med olika specialiteter. Kanske fler tekniskt inriktade människor ser en möjlighet, eller kanske ryms här också en dimension för till exempel poesi. Ja, just det, digidikt har jag ännu inte sett men Mattias Karlssons mycket simpla ordmagi visar flörtande enkelt hur språket kan busa när orden ändras.

När man flyttar musen far de hit och dit. Gör om sig, och runt sidorna på en svart rektangel står orden: ”sverige – finns – inte – längre”.

Electrohype 2000 finns inte längre men via electrohype.org länkar man vidare till andra digitala utställningar. ■

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

– Jag kände att det behövdes, datorkonsten
har inte fått någon riktig acceptans, säger pro-
jektledaren Anna Kindvall, som startade allt
sammans.
Hon beskriver tiden på konstskolan som fyra
datorer på sextio elever och ingen support.
–Dom tycker väl fortfarande videokonst är
nytt,fastdetbörjadeförtrettioårsen,menarLars.
386:an skulle ryssen Alexei Shulgin ha. Den
står utanför konsthallen och syntetiserad sång
öser ut ”Hotel California” och ”Should I stay or...”.
En mugg mellan högtalarna och texten ”Skänk
en slant till musikern” passerar över bildskär-
men. Nära nog varenda besökare stannar och
fnissar. Egentligen världens äldsta interaktivitet,
tiggeri för eskapad, och faktiskt ligger det några
kronor i muggen. Fast när man hört det så länge
som det tar att röka en cigg får man mest lust att
fota till fanskapets irriterande malande och vips
har man ännu mer interaktivitet.
både skrattig och småirriterad redan
innan man kommer in. När hände det på en
konstutställning senast? Väl inne kan man fort-
sätta reta upp sig på norskan Kristin Bergausts
verk. En mick på stativ, ett fejs med plattryckt
näsa på skärmen och texten ”Say something".
Vad man än säger svarar maskinen med varier-
ande bitchfraser av typen: ”I can’t believe you
just said that!”, ”You make me go insane!”
Man behöver inte ha haft ett förhållande
med en brittisk brud för att uppleva den menta-
tala brandvägg det här verket är. Det räcker att
ha tillbringat en vecka på samma hotell som nån
Hugh Grant-artad figur och hans gällröstade
tjej på väg tillbaka, i 190, mot singellivet.
En riktig liten cineastisk pärla är slovenen
Vuc Cosics ascii-installation. ”King-Kong”,
”Psycho” eller Linda Lovelace i ”Deep Throat”.
Kända filmklipp i simulerad grafik bestående av
små gröna blippar, men eftersom alla filmse-
kvenserna är klassiker ”fyller” man liksom i
resten själv. Bilden finns redan lagrad i filmlå-
dan i skallen.
Detta luktar klart 80-tal och det retrospektiva
kan man redan se inom den digitala konsten
trots att den är så ung.
–Internettiden går nästan tio gånger så fort
som den vanliga tiden. Så medan vi andra
användare rusar vidare och behöver en snab-
bare dator, stannar en del konstnärer för att
utforska missade möjligheter, säger Björn Fritz.
Debatten är inte ny, den har följt i spåren på
snart sagt varenda kontroversiell ism, för att inte
tala om fotografiet eller filmen.
I höstas hävdade den franske filosofen Paul
Virilio i tidningen Le Monde Diplomatique att
konsten var död och 1900-talet fallit offer för en
”estetisk rensning”. Hantverksskickligheten
hade fått stryka på foten och människor berö-
vats sin röst. I stället fanns nu ”den industriella
repetitionen” (läs: film, tv, it). Dessutom kunde
Virilio fastställa konstens exakta dödsögon-
blick, nämligen 1927. Då visades den första ljud-
filmen, ”The Jazz Singer” med amerikanske
juden Al Jolson i huvudrollen som glatt spral-
lande neger, som det hette då.
skulle man följa dessa tankegångar blir
det lätt absurt, eftersom det finns två kulturer
där just hantverksskickligheten levde kvar efter
1927. I Stalins Sovjet med stålblickande arbetar-
hjältar, rågkärvstraka i ryggen. Och hos gran-
narna i Nazityskland där de bayerska brösten
stelnade i oljemålningarna när socialrealismen
flaggade för fullt.
Där kan vi kanske lämna den franska kulturde-
batten. För dagens digitala konstnärer lär inte låta
sig stoppas av den, då vore de inte konstnärer.
Tvärtom är datorkonsten ett uppstoppande av
den industriella processen, och jag associerar till
dansken Storm P:s teckningar, där det vimlade av
kugghjul,remmar,snörenochvred.Maskinersom
alla hade det gemensamt att de hade en extremt
komplicerad konstruktion för att göra nästan ing-
enting, mer än kanske hälla en öl i gapet på den
lille orakade gubben i hatt, som alltid fanns med.
Hos Storm P fanns en kritik av industrisam-
hället, det modernistiska. Här på Electrohype
finns en postmodern konstsyn. En kritik eller
reflektion av kommunikationssamhället, eller
rättare pladderkulturen.
Till exempel i Johan-nes Nyholms två ansik-
ten som utan att upprepa sig håller en nonsens-
konversation i gång dag efter dag. Komplett
med osynkade läppar som i en direkt tv-länk till
usa och omotiverade ögonrörelser som hos en
kåtstinn kompis på krogen.
Den digitala konsten gör mycket av sitt verk-
tyg, och det är ett kraftfullt redskap, jämfört
med en palett.
Sen kan man alltid diskutera beständigheten
i verken, att det ska gå att tillägna sig dem.
–Det problemet har man ju redan i Hamburg
med Dieter Roths ruttnande kålhuvuden. Nu
håller tyska konservatorer i vita rockar på att
försöka få den där tjugo år gamla komposten att
hålla i fem år till, säger Björn och berättar att när
moma i New York köper in datorkonst handlar
de också ett dussin burkar av rätt typ så att ver-
ket alltid ska kunna visas.
– Vill man ha ett beständigt verk väljer man
inte datorn, då väljer man en annan metod,
säger Anna och Lars hugger henne i repliken:
– Sten! föreslår han.
Runstenarna vittrar de också.
men här finns liknande problem som
musikindustrin redan mött. Vad gör galleristen
när du kan tanka hem verket själv och hur tjänar
man pengar på det hela?
Hur undviker man förfalskningar? Och kom-
mer några digitala mästare att ha en hel stab
som gör deras alster, precis som Rubens en gång
hade lärlingar till att fylla i och Andy Warhol
blev sitt eget varumärke?
Dylikt debatterades också på Electrohype,
men det behöver ju den oetablerade konstnären
knappast bry sig om. Det går nästan inte att för-
sörja sig på konst idag oavsett vad du gör. Men
här finns nya ikonmöjligheter.
För en som tycker det skulle kännas fånigt att
orma sig på en scen i för trånga eller för stora
byxor, men ändå drömmer om rockstjärnesta-
tus, kan nog nå det målet inom den här sfären i
framtiden. Grupper kommer nog att uppstå, för
verken kan göras av flera med olika specialiteter.
Kanske fler tekniskt inriktade människor ser en
möjlighet, eller kanske ryms här också en dimen-
sion för till exempel poesi. Ja, just det, digidikt
har jag ännu inte sett men Mattias Karlssons
mycket simpla ordmagi visar flörtande enkelt
hur språket kan busa när orden ändras.
När man flyttar musen far de hit och dit. Gör
om sig, och runt sidorna på en svart rektangel
står orden: ”sverige – finns – inte – längre”.
Electrohype 2000 finns inte längre men via
electrohype.org länkar man vidare till andra
digitala utställningar. ■
Magnus Bejmar är frilansjournalist och
funderar på att inte fly till värmen i vinter,
utan skaffa sig ett riktigt jobb.
Internettiden
går nästan tio gånger så fort som den
vanliga tiden
◗ Webbdesign? Nej, konst!
◗
FÖRSTA WEBBKONSTSAJTEN? Seven-eleven.org 1998, med
ryssarna Alexei Shulgin, Olia Lialiana och lillgurun Jodi.
Ett visst butiksföretag såg snabbt till att den stängdes.
FÖRE WEBBEN? Innan dess, 1994, fanns äda.web.com.
Jenny Holzer från New York som sysslat med neon och
affischer på 80-talet bjöd in andra konstnärer att skapa
webbkonst. Men de fick hjälp med tekniken, och det var
mer av ett galleristgäng som fick testa nytt. Mediejätten
Time Warner tyckte programmerarna var innovativa och
köpte hela rasket 1996, kickade ut det olönsamma
konstfolket och behöll utvecklingsavdelningens
Javanördar.
76 GURu JANUARI 2001

Texter på sidan

Samma position i PDF →