Januari 2001
Läsposition 18

Läs sidans text
AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.
Amex fattar ju ingenting
Ring klocka ring. Ring ut det nya och in med det gamla. American Express kommer nu med betalkortet Amexblue, som framförallt riktar sig till alla ”aktiva 25–35-åringar som uppskattar det goda i livet”. Årskostnaden är dessutom inte så hög som för de andra expresskorten och det krävs bara en årsinkomst på 150 000 kronor. Vilket självklart är en baggis för denna så balla målgrupp.
Kortet sägs vara före sin tid och uppmanar oss att leva livet och göra mer.
”Lev livet, do more!”
Vad de egentligen säger är ”Stick till Azorerna köp nya bröst i dag och betala vid månadsskiftet”, allt med plastic-fantastic.
Sedlar är till för patrask och bönder med noll koll. Efter 35 är du ändå slut på arbetsmarknaden och som människa. Sedan är det bara en raksträcka till pensionen med rynkor och förfall.
Trudelutt! Nu slipper vi Ikea och andra lågbudgetvarianter. Och vi kan unna oss de statusprylar som reklammogulerna vill få oss att tro är en självklar rättighet. Dessutom utan att befatta oss med den smutsiga byken som kallas pengar.
American Express vet också att målgruppen gladeligen låter sig förföras av mediemogulerna och har lätt att ta sig vatten över sina välfriserade huvuden när det gäller ekonomiska transaktioner. Självklart får även andra målgrupper och åldrar vara med och leka med plastbiten. Men äldre generationer har sedan länge fattat att det lönar sig med COD, Cash on Delivery.
I reklamen, givetvis på tv:s mest eftertraktade sändningstid, böjer en liten gubbe på det blå-vita kortet som ett gummiband. Det påstås att kortet är flexibelt, och om värktabletter kan vara intelligenta så kan väl ett betalkort definitivt vara flexibelt?
Notan kommer garanterat varje månad och är inte flexibel alls – den ska betalas pronto! Annars blir det BKB (betalkortsblues) med skyhöga räntor och fogde.
Hela konceptet känns som en yuppie-revival med glassig yta utan vare sig innehåll eller substans.
Flexibelt och töjbart – bara orden har skyhög pinsamhetsfaktor och är definitivt kryddade med lite limegrön synergieffekt. Det är knappast vare sig ballt eller hippt att veta att man är ett lättköpt offer för statistiska undersökningar och färdigstöpta värderingar. Smarta marknadsförare kommer säkert i rappet även att förstärka effekten ytterligare i plasthierarkin och vi kommer få se prestigeviftning i färg med plastic-fantastic.
Givetvis har Amex-light från Gröna Konsum ingen chans mot Guld-Amex à la Dom Perignon. Ge mig ditt plastkort och jag skall säga dig vem du är.
Vad expressen inte heller har hajat är att det bara är tröttsamt med pappas små söta gossar som viftar i kör med plastbitar i olika färger och får cashkortsarm. Det imponerar varken på Fina Fia eller Vanliga Veronika. Möjligtvis på Pantade Plast-Paula.
Efter outröttligt viftande på Spy Bar blir det dessutom direkt till akuten med diagnos AMEXI.
Vi längtar efter en råbarkad Crocodile Dundee med uppkavlade ärmar och ostrukna sedlar i bakfickan. Eller en solid gentleman utan plastkomplex.
Häftiga individualister tuggar varken färdigladdade koncept eller gör något på kommando. Pengar är sexigt och cashkort är trash. De riktigt ”hotta” agerar mafioso med rullad sedelbunt i fickan och bjuder laget runt med garanterad utlovad kultfaktor.
Så – sorry amerikanska expressen. Vi balla med något innanför mössan köper varken konceptet eller Blå faran.
Vi betalar nya och uppgraderade dataprogrammet ”Xwzöö” eller den coola hojen kontant, säljer fonder eller lägger sprängladdning i spargrisen och kommer då åt pengarna.
Som en Åsa-Nisseaktig bakåtsträvare tänker jag framhärda med att det är ute att handla på krita. Att vifta med plastkort är ungefär lika häftigt som att ha en mobiltelefon. ■
Vi längtar efter en råbarkad Crocodile Dundee med uppkavlade ärmar och ostrukna sedlar i bakfickan
Christina Johnson är frilansjournalist, har fartdåreförening och kofläckig katt. christina.johnson@mail.bip.net
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
18 GURu JANUARI 2001 Peter Malmqvist är börsanalytiker på Lorem Ipsum AB. CHRISTINA JOHNSON R ing klocka ring. Ring ut det nya och in med det gamla. American Ex- press kommer nu med betalkortet Amexblue, som framförallt riktar sig till alla ”aktiva 25–35-åringar som uppskattar det goda i livet”. Årskostnaden är dessutom inte så hög som för de andra ex- presskorten och det krävs bara en årsinkomst på 150000 kronor. Vilket självklart är en baggis för denna så balla målgrupp. Kortet sägs vara före sin tid och uppmanar oss att leva livet och göra mer. ”Lev livet, do more!” Vad de egentligen säger är ”Stick till Azorerna köp nya bröst i dag och betala vid månadsskiftet”, allt med plastic-fantastic. Sedlar är till för patrask och bönder med noll koll. Efter 35 är du ändå slut på arbetsmarknaden och som människa. Sedan är det bara en raksträcka till pensionen med rynkor och förfall. trudelutt! nu slipper vi Ikea och andra lågbudgetvari- anter. Och vi kan unna oss de statusprylar som reklammoguler- na vill få oss att tro är en självklar rättighet. Dessutom utan att befatta oss med den smutsiga byken som kallas pengar. American Express vet också att målgruppen gladeligen låter sig förföras av mediemogulerna och har lätt att ta sig vatten över sina välfriserade huvuden när det gäller ekonomiska transaktio- ner. Självklart får även andra målgrupper och åldrar vara med och leka med plastbiten. Men äldre generationer har sedan länge fattat att det lönar sig med cod, Cash on Delivery. I reklamen, givetvis på tv:s mest eftertraktade sändningstid, böjer en liten gubbe på det blå-vita kortet som ett gummiband. Det påstås att kortet är flexibelt, och om värktabletter kan vara intelligenta så kan väl ett betalkort definitivt vara flexibelt? Notan kommer garanterat varje månad och är inte flexibel alls – den ska betalas pronto! Annars blir det bkb (betalkortsblues) med skyhöga räntor och fog- de. Hela konceptet känns som en yuppie-revival med glassig yta utan vare sig innehåll eller sub- stans. Flexibelt och töjbart – bara orden har skyhög pinsamhetsfaktor och är definitivt kryddade med lite limegrön synergieffekt. Det är knappast vare sig ballt eller hippt att veta att man är ett lättköpt offer för statistiska undersökningar och färdigstöpta värderingar. Smarta marknadsfö- rare kommer säkert i rappet även att förstärka effekten ytterligare i plasthierarkin och vi kom- mer få se prestigeviftning i färg med plastic-fan- tastic. givetvis har amex-light från Gröna Konsum ingen chans mot Guld-Amex à la Dom Perignon. Ge mig ditt plastkort och jag skall säga dig vem du är. Vad expressen inte heller har hajat är att det bara är tröttsamt med pappas små söta gossar som viftar i kör med plastbitar i oli- ka färger och får cashkortsarm. Det imponerar varken på Fina Fia eller Vanliga Veronika. Möjligtvis på Pantade Plast-Paula. Efter outröttligt viftande på Spy Bar blir det dessutom direkt till akuten med diagnos amexi. Vi längtar efter en råbarkad Crocodile Dundee med uppkav- lade ärmar och ostrukna sedlar i bakfickan. Eller en solid gentle- man utan plastkomplex. Häftiga individualister tuggar varken färdigladdade koncept eller gör något på kommando. Pengar är sexigt och cashkort är trash. De riktigt ”hotta” agerar mafioso med rullad sedelbunt i fickan och bjuder laget runt med garanterad utlovad kultfaktor. Så – sorry amerikanska expressen. Vi balla med något innan- för mössan köper varken konceptet eller Blå faran. Vi betalar nya och uppgraderade dataprogrammet ”Xwzöö” eller den coola hojen kontant, säljer fonder eller lägger spräng- laddning i spargrisen och kommer då åt pengarna. Som en Åsa-Nisseaktig bakåtsträvare tänker jag framhärda med att det är ute att handla på krita. Att vifta med plastkort är ungefär lika häf- tigt som att ha en mobiltelefon. ■ Amex fattar ju ingenting Christina Johnson är frilansjournalist, har fartdåre- förening och kofläckig katt. christina.johnson@mail.bip.net Vi längtar efter en råbarkad Crocodile Dundee med uppkavlade ärmar och ostrukna sedlar i bakfickan R