guru.

December 2000

Läsposition 26

Originalsida, December 2000, läsposition 26
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

WEBB GURU '00

Om man ska lära sig något som inte lärs ut någonstans måste man lära sig själv. Jag gillar autodidakten – det är det klassiska arbetarklassidealet att läsa själv.

Uppväxten vill han inte prata om. Jag ville veta om hans föräldrar var akademiker, men frågan sveps undan. Föräldrarna och barndomen lämnas utanför fenomenet Alexander Bard. Dels för att familjen och syskonen inte vill valsa runt i medierna, dels för att han hävdar att barndom och uppväxt inte är så relevant.

– Det är sammanhangen man hamnar i som skapar människan. Det enda man kan göra som påverkar är att försöka ta sig ur en miljö och den situation man är i. Hamnar man i en ny miljö så händer det saker. Det är den enda makt man har. Jag trivdes bra i skogen men jag ville ännu mer till en stor stad för att hitta människor och en gemenskap. Du skapar dig själv genom dina upplevelser.

>> Som POPSTJÄRNA får man ju aldrig prata om något viktigt. <<

Han är uppvuxen i en svensk småstad i Östergötland. Han var ett ensamt barn (säger han med en dramatisk blick) som levde i en fantasivärld men trivdes ganska bra.

Fortfarande är ensamhet det som han uppskattar mest i livet. Ofta måste han tvinga sig själv att sätta igång saker. Annars blir han kvar i sin bardska fantasivärld bland böcker och filosofiska funderingar. Men att vara till freds med ensamhet är viktigt för Alexander Bard. Människor som inte är det känns påträngande och jobbiga i sin jakt på kontakt.

Drömmen om platsen där allt händer fick vänta 17 år innan den realiserades. Då landade han i USA som utbytesstudent och blev kvar i New York periodvis i några år innan han flyttade till Stockholm.

– Jag knullade massor. Jag knarkade massor. Jag reste mycket. Att gå ut på klubbar var viktigt, där fanns en känsla av det hände något. Jag hade ett extremt behov av att känna saker och uppleva. Min uppväxt gjorde mig trygg och harmonisk i botten. Jag testade allt mellan åren 20 och 30. Det ger också en trygghet idag. Att jag har testat och vågat.

Sin kontakt med internet fick han för elva år sedan. Mest för att det var ett lysande sätt att hålla kontakt med människor och vänner som han skaffat sig runt om i världen. Det är inte så konstigt att Alexander Bard upptäckte nätet före alla andra.

Att inte leva efter moralsamhällets principer och lagar kan man nästan bara göra på nätet. Där finns alla de grupper som inte får plats i samhället eller väljer att ta avstånd från delar av samhället. Bard målar upp ett skräckscenario och han blir märkbart upprörd över situationen. Detta är det ämne som han blir mest engagerad i under hela intervjun:

– Rejvkommissionen! Det är ju värsta fascismen när polisen i Dagens Nyheter för några veckor sedan skröt om att de bildat en lobbygrupp som ska jobba för att påverka politikerna. Men i ett demokratiskt samhälle så ska politikerna bestämma över polisen. Ingen i hela Media-Sverige reagerade! Det är ett typiskt exempel på att demokratin inte fungerar idag.

Resultatet, enligt Bard, blir att förtroendet för rättsstaten urholkas när äldre poliser och politiker fattar beslut som inte stämmer överens med vad en stor grupp människor i samhället tycker.

– Polisen är mest förlegad. De blir chockade när de möter massor av ungdomar som skiter i vad polisen säger. Som struntar i lag och ordning och tycker politiker är dumma i huvudet. I en plurarkisk värld kan en minoritet säga att vi skiter i de här lagarna. Bygga parallella nätverk utanför det traditionella samhället och det fungerar. Varken polis eller politiker släpps in i nätverken.

Här kommer man osökt in på boken ”Nätokraterna”. Bland den kritik som Alexander Bard och medförfattaren Jan Söderqvist fick för boken fanns åsikten att de inte tog ställning för demokratin utan målade upp framtiden som en plurarki, där individen har mer makt över sitt eget liv men inte över andras. Där makten fördelas på flera olika subgrupper i samhället.

– Vi har länge fått framtiden utmålad i rosenrött. Med boken tar vi död på myten att den nya ekonomin skulle skapa ett klasslöst samhälle, att demokratin återuppstår eller kärnfamiljen kommer tillbaka. Det som vi upplevt som kriser de senaste åren kommer inte att försvinna. Det skrämmer folk.

Att vara nätokratisk handlar om att vara med i produktionen. Inte bara konsumera. Är du inte med i de etablerade nätverken så har du ingen chans.

– Men alla kan välja om de vill påverka eller konsumera passivt. Ingen kan säga att de inte fick chansen. Men alla har ju inte förmågan eller bildningen och där kommer de nya klasskillnaderna att uppstå. Det handlar inte om att du ärver pengar utan mer om vad du har för förutsättningar i skallen och för specifika resurser.

Det här har Alexander Bard sagt förut och han säger att han börjar bli trött på sig själv. ”Nätokraterna” väckte uppmärksamhet. Ändå gillar han mer den uppskattning han får som tänkare och författare än den som popstjärna.

– Som popstjärna får man ju aldrig prata om något viktigt. Det hela blir så förutsägbart.

Det måste vara det värsta ordet Alexander Bard kan tänka sig. Att vara förutsägbar och upprepa sig tråkar ut honom.

Som att till exempel ge ut en ny skiva med Army of Lovers?

– Jag försöker undvika att göra samma sak igen…

Då måste man skruva till det. Tänka tvärtom. Nya tankar, idéer och kunskap är drivkrafterna. Försöker du inte lära och tänka har du ingen plats på Elit eller någon annan av de mailinglistor som Alexander Bard var bland de första i Sverige att starta. Det är också den framtidsversion som målas upp i ”Nätokraterna”.

Jag undrar om han funderat över hur mycket av sina egna önskningar som han projicerat över på framtidsvisionen i ”Nätokraterna”?

– Det finns inget objektivt. Vårt önsketänkande påverkar oss. Men vi jobbade hårt med det i boken och det går att komma från det. Det går att skriva om sånt som man inte vill ska hända. Vi blev faktiskt beskyllda för att vi inte tyckte tillräckligt mycket.

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

26 GURu DECEMBER 2000
Om man ska lära sig något som inte lärs ut nå-
gonstans måste man lära sig själv. Jag gillar au-
todidakten – det är det klassiska arbetarklassi-
dealet att läsa själv.
Uppväxten vill han inte prata om. Jag ville
veta om hans föräldrar var akademiker, men
frågan sveps undan. Föräldrarna och barndo-
men lämnas utanför fenomenet Alexander
Bard. Dels för att familjen och syskonen inte vill
valsa runt i medierna, dels för att han hävdar att
barndom och uppväxt inte är så relevant.
–Det är sammanhangen man hamnar i som
skapar människan. Det enda man kan göra som
påverkar är att försöka ta sig ur en miljö och
den situation man är i. Hamnar man i en ny mil-
jö så händer det saker. Det är den enda makt
man har. Jag trivdes bra i skogen men jag ville
ännu mer till en stor stad för att hitta männi-
skor och en gemenskap. Du skapar dig själv ge-
nom dina upplevelser.
Han är uppvuxen i en svensk småstad i Ös-
tergötland. Han var ett ensamt barn (säger han
med en dramatisk blick) som levde i en fantasi-
värld men trivdes ganska bra.
Fortfarande är ensamhet det som han upp-
skattar mest i livet. Ofta måste han tvinga sig
själv att sätta igång saker. Annars blir han kvar i
sin bardska fantasivärld bland böcker och filo-
sofiska funderingar. Men att vara till freds med
ensamhet är viktigt för Alexander Bard. Män-
niskor som inte är det känns påträngande och
jobbiga i sin jakt på kontakt.
Drömmen om platsen där allt händer fick
vänta 17 år innan den realiserades. Då landade
han i usa som utbytesstudent och blev kvar i
New York periodvis i några år innan han flytta-
de till Stockholm.
–Jag knullade massor. Jag knarkade massor.
Jag reste mycket. Att gå ut på klubbar var vik-
tigt, där fanns en känsla av det hände något. Jag
hade ett extremt behov av att känna saker och
uppleva. Min uppväxt gjorde mig trygg och
harmonisk i botten. Jag testade allt mellan åren
20 och 30. Det ger också en trygghet idag. Att
jag har testat och vågat.
Sin kontakt med internet fick han för elva år
sedan. Mest för att det var ett lysande sätt att
hålla kontakt med människor och vänner som
han skaffat sig runt om i världen. Det är inte så
konstigt att Alexander Bard upptäckte nätet fö-
re alla andra.
Att inte leva efter moralsamhällets principer
och lagar kan man nästan bara göra på nätet.
Där finns alla de grupper som inte får plats i
samhället eller väljer att ta avstånd från
delar av samhället. Bard målar upp ett
skräckscenario och han blir märkbart
upprörd över situationen. Detta är det
ämne som han blir mest engagerad i
under hela intervjun:
– rejvkommissionen! Det är ju
värsta fascismen när polisen i Dagens
Nyheter för några veckor sedan skröt om att de
bildat en lobbygrupp som ska jobba för att på-
verka politikerna. Men i ett demokratiskt sam-
hälle så ska politikerna bestämma över polisen.
Ingen i hela Media-Sverige reagerade! Det är ett
typiskt exempel på att demokratin inte funge-
rar idag.
Resultatet, enligt Bard, blir att förtroendet
för rättsstaten urholkas när äldre poliser och
politiker fattar beslut som inte stämmer öve-
rens med vad en stor grupp människor i sam-
hället tycker.
–Polisen är mest förlegad. De blir chockade
när de möter massor av ungdomar som skiter i
vad polisen säger. Som struntar i lag och ord-
ning och tycker politiker är dumma i huvudet. I
en plurarkisk värld kan en minoritet säga att vi
skiter i de här lagarna. Bygga parallella nätverk
utanför det traditionella samhället och det fun-
gerar. Varken polis eller politiker släpps in i
nätverken.
Här kommer man osökt in på boken ”Näto-
kraterna”. Bland den kritik som Alexander Bard
och medförfattaren Jan Söderqvist fick för bo-
ken fanns åsikten att de inte tog ställning för
demokratin utan målade upp framtiden som
en plurarki, där individen har mer makt över
sitt eget liv men inte över andras. Där makten
fördelas på flera olika subgrupper i samhället.
–Vi har länge fått framtiden utmålad i ro-
senrött. Med boken tar vi död på myten att den
nya ekonomin skulle skapa ett klasslöst sam-
hälle, att demokratin återuppstår eller kärnfa-
miljen kommer tillbaka. Det som vi upplevt
som kriser de senaste åren kommer inte att för-
svinna. Det skrämmer folk.
Att vara nätokratisk handlar om att vara
med i produktionen. Inte bara konsumera. Är
du inte med i de etablerade nätverken så har du
ingen chans.
–Men alla kan välja om de vill påverka eller
konsumera passivt. Ingen kan säga att de inte
fick chansen. Men alla har ju inte förmågan eller
bildningen och där kommer de nya klasskillna-
derna att uppstå. Det handlar inte om att du är-
ver pengar utan mer om vad du har för förut-
sättningar i skallen och för specifika resurser.
Det här har Alexander Bard sagt förut och
han säger att han börjar bli trött på sig själv.
”Nätokraterna” väckte uppmärksamhet. Ändå
gillar han mer den uppskattning han får som
tänkare och författare än den som popstjärna.
–Som popstjärna får man ju aldrig prata om
något viktigt. Det hela blir så förutsägbart.
Det måste vara det värsta ordet Alexander
Bard kan tänka sig. Att vara förutsägbar och
upprepa sig tråkar ut honom.
Som att till exempel ge ut en ny skiva med Ar-
my of Lovers?
–Jag försöker undvika att göra samma sak
igen…
Då måste man skruva till det. Tänka tvärtom.
Nya tankar, idéer och kunskap är drivkrafterna.
Försöker du inte lära och tänka har du ingen
plats på Elit eller någon annan av de mailinglis-
tor som Alexander Bard var bland de första i
Sverige att starta. Det är också den framtidsver-
sion som målas upp i ”Nätokraterna”.
jag undrar om han funderat över hur
mycket av sina egna önskningar som han proji-
cerat över på framtidsvisionen i ”Nätokraterna”?
–Det finns inget objektivt. Vårt önsketän-
kande påverkar oss. Men vi jobbade hårt med
det i boken och det går att komma från det. Det
går att skriva om sånt som man inte vill ska hän-
da. Vi blev faktiskt beskyllda för att vi inte tyck-
te tillräckligt mycket.
> > Som POPSTJäRNA
får man ju aldrig prata
om något viktigt. < <
BARBIE OCH ANDRA BARD-PROJEKT VI MINNS
SATANISM I mitten av 80-talet
gick Alexander Bard ut i me-
dia och sade sig vara tales-
man för satanistgruppen
Church of Satan. Tankarna
hade han stött på i usa och
var bland de första att sprida
dem i Sverige.
BARBIE Ungefär samtidigt
(1982–1988) sysslar han med
Barbie-projektet. Tankarna
var ungefär att relationen
mellan Marilyn Monroe och
John F Kennedy hade lett till
att paret fått en flicka som
den amerikanska regeringen
skickade till Mars i ett försök
att dölja historien. Flickan
landade senare i Stockholm i
form av Alexander Bard ut-
klädd till discodrottning vid
namn Barbie. Ett album pro-
ducerades med covers som
”Girl from Ipanema” och duet-
ten ”Johnny Johnny” tillsam-
mans med Cia Berg (nu Cia
Soro).
ARMY OF LOVERS Glampop-
gruppen Army of Lovers star-
tades 1987 av Alexander Bard,
Jean-Pierre Barda och Camilla
Henemark. I september 1997
splittrades Army of Lovers
officiellt efter att ha gett ut
fem skivor och en samlings-
skiva.
VACUUM Synthpopbandet
Vacuum startade Bard till-
sammmans med Mattias
Lindblom, sång och Marina
Schiptjenko, keyboard efter
att Army of Lovers splittrats.
De har gett ut två skivor. Bard
lämnade Vacuum för två år
sedan.

Texter på sidan

Samma position i PDF →