December 2000
Läsposition 26

Läs sidans text
AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.
WEBB GURU '00
Om man ska lära sig något som inte lärs ut någonstans måste man lära sig själv. Jag gillar autodidakten – det är det klassiska arbetarklassidealet att läsa själv.
Uppväxten vill han inte prata om. Jag ville veta om hans föräldrar var akademiker, men frågan sveps undan. Föräldrarna och barndomen lämnas utanför fenomenet Alexander Bard. Dels för att familjen och syskonen inte vill valsa runt i medierna, dels för att han hävdar att barndom och uppväxt inte är så relevant.
– Det är sammanhangen man hamnar i som skapar människan. Det enda man kan göra som påverkar är att försöka ta sig ur en miljö och den situation man är i. Hamnar man i en ny miljö så händer det saker. Det är den enda makt man har. Jag trivdes bra i skogen men jag ville ännu mer till en stor stad för att hitta människor och en gemenskap. Du skapar dig själv genom dina upplevelser.
>> Som POPSTJÄRNA får man ju aldrig prata om något viktigt. <<
Han är uppvuxen i en svensk småstad i Östergötland. Han var ett ensamt barn (säger han med en dramatisk blick) som levde i en fantasivärld men trivdes ganska bra.
Fortfarande är ensamhet det som han uppskattar mest i livet. Ofta måste han tvinga sig själv att sätta igång saker. Annars blir han kvar i sin bardska fantasivärld bland böcker och filosofiska funderingar. Men att vara till freds med ensamhet är viktigt för Alexander Bard. Människor som inte är det känns påträngande och jobbiga i sin jakt på kontakt.
Drömmen om platsen där allt händer fick vänta 17 år innan den realiserades. Då landade han i USA som utbytesstudent och blev kvar i New York periodvis i några år innan han flyttade till Stockholm.
– Jag knullade massor. Jag knarkade massor. Jag reste mycket. Att gå ut på klubbar var viktigt, där fanns en känsla av det hände något. Jag hade ett extremt behov av att känna saker och uppleva. Min uppväxt gjorde mig trygg och harmonisk i botten. Jag testade allt mellan åren 20 och 30. Det ger också en trygghet idag. Att jag har testat och vågat.
Sin kontakt med internet fick han för elva år sedan. Mest för att det var ett lysande sätt att hålla kontakt med människor och vänner som han skaffat sig runt om i världen. Det är inte så konstigt att Alexander Bard upptäckte nätet före alla andra.
Att inte leva efter moralsamhällets principer och lagar kan man nästan bara göra på nätet. Där finns alla de grupper som inte får plats i samhället eller väljer att ta avstånd från delar av samhället. Bard målar upp ett skräckscenario och han blir märkbart upprörd över situationen. Detta är det ämne som han blir mest engagerad i under hela intervjun:
– Rejvkommissionen! Det är ju värsta fascismen när polisen i Dagens Nyheter för några veckor sedan skröt om att de bildat en lobbygrupp som ska jobba för att påverka politikerna. Men i ett demokratiskt samhälle så ska politikerna bestämma över polisen. Ingen i hela Media-Sverige reagerade! Det är ett typiskt exempel på att demokratin inte fungerar idag.
Resultatet, enligt Bard, blir att förtroendet för rättsstaten urholkas när äldre poliser och politiker fattar beslut som inte stämmer överens med vad en stor grupp människor i samhället tycker.
– Polisen är mest förlegad. De blir chockade när de möter massor av ungdomar som skiter i vad polisen säger. Som struntar i lag och ordning och tycker politiker är dumma i huvudet. I en plurarkisk värld kan en minoritet säga att vi skiter i de här lagarna. Bygga parallella nätverk utanför det traditionella samhället och det fungerar. Varken polis eller politiker släpps in i nätverken.
Här kommer man osökt in på boken ”Nätokraterna”. Bland den kritik som Alexander Bard och medförfattaren Jan Söderqvist fick för boken fanns åsikten att de inte tog ställning för demokratin utan målade upp framtiden som en plurarki, där individen har mer makt över sitt eget liv men inte över andras. Där makten fördelas på flera olika subgrupper i samhället.
– Vi har länge fått framtiden utmålad i rosenrött. Med boken tar vi död på myten att den nya ekonomin skulle skapa ett klasslöst samhälle, att demokratin återuppstår eller kärnfamiljen kommer tillbaka. Det som vi upplevt som kriser de senaste åren kommer inte att försvinna. Det skrämmer folk.
Att vara nätokratisk handlar om att vara med i produktionen. Inte bara konsumera. Är du inte med i de etablerade nätverken så har du ingen chans.
– Men alla kan välja om de vill påverka eller konsumera passivt. Ingen kan säga att de inte fick chansen. Men alla har ju inte förmågan eller bildningen och där kommer de nya klasskillnaderna att uppstå. Det handlar inte om att du ärver pengar utan mer om vad du har för förutsättningar i skallen och för specifika resurser.
Det här har Alexander Bard sagt förut och han säger att han börjar bli trött på sig själv. ”Nätokraterna” väckte uppmärksamhet. Ändå gillar han mer den uppskattning han får som tänkare och författare än den som popstjärna.
– Som popstjärna får man ju aldrig prata om något viktigt. Det hela blir så förutsägbart.
Det måste vara det värsta ordet Alexander Bard kan tänka sig. Att vara förutsägbar och upprepa sig tråkar ut honom.
Som att till exempel ge ut en ny skiva med Army of Lovers?
– Jag försöker undvika att göra samma sak igen…
Då måste man skruva till det. Tänka tvärtom. Nya tankar, idéer och kunskap är drivkrafterna. Försöker du inte lära och tänka har du ingen plats på Elit eller någon annan av de mailinglistor som Alexander Bard var bland de första i Sverige att starta. Det är också den framtidsversion som målas upp i ”Nätokraterna”.
Jag undrar om han funderat över hur mycket av sina egna önskningar som han projicerat över på framtidsvisionen i ”Nätokraterna”?
– Det finns inget objektivt. Vårt önsketänkande påverkar oss. Men vi jobbade hårt med det i boken och det går att komma från det. Det går att skriva om sånt som man inte vill ska hända. Vi blev faktiskt beskyllda för att vi inte tyckte tillräckligt mycket.
Visa ursprunglig textutvinning
Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.
26 GURu DECEMBER 2000 Om man ska lära sig något som inte lärs ut nå- gonstans måste man lära sig själv. Jag gillar au- todidakten – det är det klassiska arbetarklassi- dealet att läsa själv. Uppväxten vill han inte prata om. Jag ville veta om hans föräldrar var akademiker, men frågan sveps undan. Föräldrarna och barndo- men lämnas utanför fenomenet Alexander Bard. Dels för att familjen och syskonen inte vill valsa runt i medierna, dels för att han hävdar att barndom och uppväxt inte är så relevant. –Det är sammanhangen man hamnar i som skapar människan. Det enda man kan göra som påverkar är att försöka ta sig ur en miljö och den situation man är i. Hamnar man i en ny mil- jö så händer det saker. Det är den enda makt man har. Jag trivdes bra i skogen men jag ville ännu mer till en stor stad för att hitta männi- skor och en gemenskap. Du skapar dig själv ge- nom dina upplevelser. Han är uppvuxen i en svensk småstad i Ös- tergötland. Han var ett ensamt barn (säger han med en dramatisk blick) som levde i en fantasi- värld men trivdes ganska bra. Fortfarande är ensamhet det som han upp- skattar mest i livet. Ofta måste han tvinga sig själv att sätta igång saker. Annars blir han kvar i sin bardska fantasivärld bland böcker och filo- sofiska funderingar. Men att vara till freds med ensamhet är viktigt för Alexander Bard. Män- niskor som inte är det känns påträngande och jobbiga i sin jakt på kontakt. Drömmen om platsen där allt händer fick vänta 17 år innan den realiserades. Då landade han i usa som utbytesstudent och blev kvar i New York periodvis i några år innan han flytta- de till Stockholm. –Jag knullade massor. Jag knarkade massor. Jag reste mycket. Att gå ut på klubbar var vik- tigt, där fanns en känsla av det hände något. Jag hade ett extremt behov av att känna saker och uppleva. Min uppväxt gjorde mig trygg och harmonisk i botten. Jag testade allt mellan åren 20 och 30. Det ger också en trygghet idag. Att jag har testat och vågat. Sin kontakt med internet fick han för elva år sedan. Mest för att det var ett lysande sätt att hålla kontakt med människor och vänner som han skaffat sig runt om i världen. Det är inte så konstigt att Alexander Bard upptäckte nätet fö- re alla andra. Att inte leva efter moralsamhällets principer och lagar kan man nästan bara göra på nätet. Där finns alla de grupper som inte får plats i samhället eller väljer att ta avstånd från delar av samhället. Bard målar upp ett skräckscenario och han blir märkbart upprörd över situationen. Detta är det ämne som han blir mest engagerad i under hela intervjun: – rejvkommissionen! Det är ju värsta fascismen när polisen i Dagens Nyheter för några veckor sedan skröt om att de bildat en lobbygrupp som ska jobba för att på- verka politikerna. Men i ett demokratiskt sam- hälle så ska politikerna bestämma över polisen. Ingen i hela Media-Sverige reagerade! Det är ett typiskt exempel på att demokratin inte funge- rar idag. Resultatet, enligt Bard, blir att förtroendet för rättsstaten urholkas när äldre poliser och politiker fattar beslut som inte stämmer öve- rens med vad en stor grupp människor i sam- hället tycker. –Polisen är mest förlegad. De blir chockade när de möter massor av ungdomar som skiter i vad polisen säger. Som struntar i lag och ord- ning och tycker politiker är dumma i huvudet. I en plurarkisk värld kan en minoritet säga att vi skiter i de här lagarna. Bygga parallella nätverk utanför det traditionella samhället och det fun- gerar. Varken polis eller politiker släpps in i nätverken. Här kommer man osökt in på boken ”Näto- kraterna”. Bland den kritik som Alexander Bard och medförfattaren Jan Söderqvist fick för bo- ken fanns åsikten att de inte tog ställning för demokratin utan målade upp framtiden som en plurarki, där individen har mer makt över sitt eget liv men inte över andras. Där makten fördelas på flera olika subgrupper i samhället. –Vi har länge fått framtiden utmålad i ro- senrött. Med boken tar vi död på myten att den nya ekonomin skulle skapa ett klasslöst sam- hälle, att demokratin återuppstår eller kärnfa- miljen kommer tillbaka. Det som vi upplevt som kriser de senaste åren kommer inte att för- svinna. Det skrämmer folk. Att vara nätokratisk handlar om att vara med i produktionen. Inte bara konsumera. Är du inte med i de etablerade nätverken så har du ingen chans. –Men alla kan välja om de vill påverka eller konsumera passivt. Ingen kan säga att de inte fick chansen. Men alla har ju inte förmågan eller bildningen och där kommer de nya klasskillna- derna att uppstå. Det handlar inte om att du är- ver pengar utan mer om vad du har för förut- sättningar i skallen och för specifika resurser. Det här har Alexander Bard sagt förut och han säger att han börjar bli trött på sig själv. ”Nätokraterna” väckte uppmärksamhet. Ändå gillar han mer den uppskattning han får som tänkare och författare än den som popstjärna. –Som popstjärna får man ju aldrig prata om något viktigt. Det hela blir så förutsägbart. Det måste vara det värsta ordet Alexander Bard kan tänka sig. Att vara förutsägbar och upprepa sig tråkar ut honom. Som att till exempel ge ut en ny skiva med Ar- my of Lovers? –Jag försöker undvika att göra samma sak igen… Då måste man skruva till det. Tänka tvärtom. Nya tankar, idéer och kunskap är drivkrafterna. Försöker du inte lära och tänka har du ingen plats på Elit eller någon annan av de mailinglis- tor som Alexander Bard var bland de första i Sverige att starta. Det är också den framtidsver- sion som målas upp i ”Nätokraterna”. jag undrar om han funderat över hur mycket av sina egna önskningar som han proji- cerat över på framtidsvisionen i ”Nätokraterna”? –Det finns inget objektivt. Vårt önsketän- kande påverkar oss. Men vi jobbade hårt med det i boken och det går att komma från det. Det går att skriva om sånt som man inte vill ska hän- da. Vi blev faktiskt beskyllda för att vi inte tyck- te tillräckligt mycket. > > Som POPSTJäRNA får man ju aldrig prata om något viktigt. < < BARBIE OCH ANDRA BARD-PROJEKT VI MINNS SATANISM I mitten av 80-talet gick Alexander Bard ut i me- dia och sade sig vara tales- man för satanistgruppen Church of Satan. Tankarna hade han stött på i usa och var bland de första att sprida dem i Sverige. BARBIE Ungefär samtidigt (1982–1988) sysslar han med Barbie-projektet. Tankarna var ungefär att relationen mellan Marilyn Monroe och John F Kennedy hade lett till att paret fått en flicka som den amerikanska regeringen skickade till Mars i ett försök att dölja historien. Flickan landade senare i Stockholm i form av Alexander Bard ut- klädd till discodrottning vid namn Barbie. Ett album pro- ducerades med covers som ”Girl from Ipanema” och duet- ten ”Johnny Johnny” tillsam- mans med Cia Berg (nu Cia Soro). ARMY OF LOVERS Glampop- gruppen Army of Lovers star- tades 1987 av Alexander Bard, Jean-Pierre Barda och Camilla Henemark. I september 1997 splittrades Army of Lovers officiellt efter att ha gett ut fem skivor och en samlings- skiva. VACUUM Synthpopbandet Vacuum startade Bard till- sammmans med Mattias Lindblom, sång och Marina Schiptjenko, keyboard efter att Army of Lovers splittrats. De har gett ut två skivor. Bard lämnade Vacuum för två år sedan.