guru.

November 2000

Läsposition 79

Originalsida, November 2000, läsposition 79
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

”FÖR MIG KÄNDES DEN DÄR FÖRSTA HOSTANDE UTANDNINGEN SOM MIN SISTA SUCK AV BARNDOM OCH MITT FÖRSTA, RÖKFYLLDA, NYFÖDDA, ANDETAG SOM VUXEN”

PRESSENS BILD, AFTONBLADET BILD, P´GELL PUBLICERAS MED TILLSTÅND AV JENS PEDER AGGER

Mods

P´Gell

©Will Eisner

Humphrey Bogart

Marlene Dietrich

Så varför röker man då? I alla fall?

Under åttiotalet höll A non smoking generation hela min årskull i ett järngrepp, vi lockades med (eventuella) pengar till en klassresa om hela klassen var rökfri i tre år. Tanken var förstås att grupptrycket skulle skrämma oss alla till sundhet, men det skapades också ett hotfullt angiverisystem där hot och mutor frodades, och i ett sånt sammanhang blev cigaretten en symbol för frihet och kritiskt tänkande.

Cigaretterna var också en frihetssymbol på ett väldigt konkret sätt. För den lite töntige som aldrig någonsin varit nåt vidare på vare sig basket eller brudraggning var rökningen liksom en genväg till coolhet. En kaxigt vinklad cigg i mungipan på skolgården under lunchrasten kunde förvandla en från groda till prins på bara några sekunder.

För mig var rökningen en vink om vem jag skulle bli. Eller ville bli. En världsvan femme fatale, en självständig P’Gell lutad mot en överlistad Spirits skrivbord medan hon provocerande bad om eld, en svårmodig lonesome ranger som stirrade medelklassen i vitögat och ryckte på axlarna åt trivialiteter, en gestikulerande globetrotter som med världsvana fingrar knackade cigaretten mot silveretuiet och sen lätt framåtlutat lät den tändas av beundrande åhörare.

I gymnasiet satt vi på caféerna och planerade vår framtid och drack kaffe med alldeles för mycket socker och vi rökte Camel utan filter och var noga med att tända dem i den ände där texten var tryckt. Vi hade regler om tugggummin i askkoppar och förälskade oss i pojkar med zippotändare som rökte med glöden vänd in mot handen.

Vi var odödliga då. Hade smalnande blaserade ögonkast och fortfarande liljevita fingrar.

Det är inte ett nytt fenomen – rökromantiken. I 1500-talets England var rökning en statussymbol. Man skulle äga en uppsjö av rökverktyg: marmoraskar för tobaken, silvertänger för den glödande kol man tände piporna med, en krats, en kniv och en liten sked, och på teatrarna skickades elden runt på en svärdsegg. Röktricken var avancerade – glöm rökringarna och dimman – under den elisabetanska eran var det ”the ring”, ”the gulp”, ”the whiffe” och ”the retention” som gällde, och röken måste alltid, alltid blåsas ut genom näsan.

På 20-talet satte min mormors far en cigarett i munnen på min mormor och uppmanade henne att röka. Det skulle 20-talets frigjorda garçonner göra.

Under andra världskriget fick soldaterna gratis cigarettransoner från de patriotiska tobaksbolagen, och de efterkrigsfrigjorda kvinnorna som stannat hemma och arbetat inom industrin demonstrerade sin nyvunna frihet genom att bolma som aldrig förr.

Och i 40-talets biomörker rökte de svartvita giganterna på filmduken:

Bogart, Bacall, Brando. En kärleksfull inzoomning i själva tändögonblicket: flamman, glöden och det omisskännliga frasandet av papper. Och så första blosset; tystnaden, märkligt förväntansfull i den sekund det tar tills utandningen kommer med den alltid lika träffsäkra hårdkokta repliken.

Det finns många tillfällen då cigaretten är en liten räddare i nöden. Är man ny på arbetsplatsen eller går första dagen i skolan så finner man alltid en naturlig frimurarplats bland rökarna.

På middagar med bordsplacering ger cigaretten en det där lilla extra att pyssla med som gör att man hinner tänka efter innan man talar så att man inte plötsligt gör bort sig med stressade nervositetskommentarer.

Min läkare har berättat att forskare nu kommit fram till att det finns tre sorters rökare. Det är nikotinisterna och så är det vanerökarna, men nu har man också kommit fram till att det finns en stor grupp som röker för att de är kroniskt deprimerade och för attt vissa ämnen i tobaken har en antidepressiv effekt. Vi blir helt enkelt lite gladare av att röka.

Min idol Fran Lebowitz har sagt: ”Smoking is, if not my life, then at least my hobby. I love to smoke. Smoking is fun. Smoking is cool. Smoking is, as far as I am concerned, the entire point of being an adult.”

Och det var väl egentligen bara det jag ville ha sagt. ■

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

©Will
Eisner
P´Gell
NOVEMBER 2000 GURu 79
T
Så varför röker man då? I alla
fall?
Under åttiotalet höll A non
smoking generation hela min års-
kull i ett järngrepp, vi lockades
med (eventuella) pengar till en
klassresa om hela klassen var rök-
fri i tre år. Tanken var förstås att
grupptrycket skulle skrämma oss
alla till sundhet, men det skapa-
des också ett hotfullt angiverisys-
tem där hot och mutor frodades,
och i ett sånt sammanhang blev
cigaretten en symbol för frihet
och kritiskt tänkande.
Cigaretterna var också en fri-
hetssymbol på ett väldigt konkret
sätt. För den lite töntige som ald-
rig någonsin varit nåt vidare på
vare sig basket eller brudragg-
ning var rökningen liksom en
genväg till coolhet. En kaxigt
vinklad cigg i mungipan på skol-
gården under lunchrasten kunde
förvandla en från groda till prins
på bara några sekunder.
För mig var rökningen en vink
om vem jag skulle bli. Eller ville
bli. En världsvan femme fatale, en
självständig P’Gell lutad mot en
överlistad Spirits skrivbord med-
an hon provocerande bad om eld,
en svårmodig lonesome ranger
som stirrade medelklassen i vit-
ögat och ryckte på axlarna åt trivi-
aliteter, en gestikulerande globe-
trotter som med världsvana fing-
rar knackade cigaretten mot
silveretuiet och sen lätt framåtlu-
tat lät den tändas av beundrande
åhörare.
I gymnasiet satt vi på caféerna
och planerade vår framtid och
drack kaffe med alldeles för
mycket socker och vi rökte Camel
utan filter och var noga med att
tända dem i den ände där texten
var tryckt. Vi hade regler om tugg-
gummin i askkoppar och föräls-
kade oss i pojkar med zippotän-
dare som rökte med glöden vänd
in mot handen.
Vi var odödliga då. Hade smal-
nande blaserade ögonkast och
fortfarande liljevita fingrar.
det är inte ett nytt fenomen
– rökromantiken. I 1500-talets
England var rökning en status-
symbol. Man skulle äga en uppsjö
av rökverktyg: marmoraskar för
tobaken, silvertänger för den glö-
dande kol man tände piporna
med, en krats, en kniv och en liten
sked, och på teatrarna skickades
elden runt på en svärdsegg. Rök-
tricken var avancerade – glöm
rökringarna och dimman – under
den elisabetanska eran var det
”the ring”, ”the gulp”, ”the whiffe”
och ”the retention” som gällde,
och röken måste alltid, alltid blå-
sas ut genom näsan.
På 20-talet satte min mormors
far en cigarett i munnen på min
mormor och uppmanade henne
att röka. Det skulle 20-talets fri-
gjorda garçonner göra.
Under andra världskriget fick
soldaterna gratis cigarettranso-
ner från de patriotiska tobaksbo-
lagen, och de efterkrigsfrigjorda
kvinnorna som stannat hemma
och arbetat inom industrin de-
monstrerade sin nyvunna frihet
genom att bolma som aldrig förr.
Och i 40-talets biomörker rök-
te de svartvita giganterna på film-
duken:
Bogart, Bacall, Brando. En
kärleksfull inzoomning i själva
tändögonblicket: flamman, glö-
den och det omisskännliga fra-
sandet av papper. Och så första
blosset; tystnaden, märkligt för-
väntansfull i den sekund det tar
tills utandningen kommer med
den alltid lika träffsäkra hårdkok-
ta repliken.
det finns många tillfällen då
cigaretten är en liten räddare i nö-
den. Är man ny på arbetsplatsen
eller går första dagen i skolan så
finner man alltid en naturlig fri-
murarplats bland rökarna.
På middagar med bordsplace-
ring ger cigaretten en det där lilla
extra att pyssla med som gör att
man hinner tänka efter innan
man talar så att man inte plötsligt
gör bort sig med stressade nervo-
sitetskommentarer.
Min läkare har berättat att
forskare nu kommit fram till att
det finns tre sorters rökare. Det är
nikotinisterna och så är det vane-
rökarna, men nu har man också
kommit fram till att det finns en
stor grupp som röker för att de är
kroniskt deprimerade och för attt
vissa ämnen i tobaken har en anti-
depressiv effekt. Vi blir helt enkelt
lite gladare av att röka.
min idol fran lebowitz har
sagt: ”Smoking is, if not my life,
then at least my hobby. I love to
smoke. Smoking is fun. Smoking
is cool. Smoking is, as far as I am
concerned, the entire point of
being an adult.”
Och det var väl egentligen bara
det jag ville ha sagt. ■
Jessika Gedin är förläggare och
skribent. Hon har en teckning
gjord av Will Eisner och tycker om
alla sorters cigaretter förutom
Gitanes, som ”luktar illa”.
Mods Marlene
Dietrich
PRESSENS BILD, AFTONBLADET BILD, P´GELL PUBLICERAS MED TILLSTÅND AV JENS PEDER AGGER
Humphrey
Bogart
’’FÖR MIG KÄNDES DEN DÄR FÖRSTA HOSTANDE
UTANDNINGEN SOM MIN SISTA SUCK AV BARNDOM
OCH MITT FÖRSTA, RÖKFYLLDA,
NYFÖDDA, ANDETAG SOM VUXEN
’’

Texter på sidan

Samma position i PDF →