guru.

November 2000

Läsposition 50

Originalsida, November 2000, läsposition 50
Originalbilden är referensen. Klicka för att förstora.

Läs sidans text

AI-bearbetad lästext med stycken, rubriker och bildtexter. Text och sidbilder har jämförts i ett separat kontrollpass, med AI och lokala originalkontroller. Enstaka läsfel och osäkra artikelgränser kan återstå. Originalbilden är referensen.

VINNARE: PROJEKTET

Rymdens mest privata plats

Arkitekthögskolan i Lund designar toaletter med inbyggd tv

Resan till Mars tar 180 dagar. Beräknad avfärd år 2013. På Nasa, i Houston, Texas, jobbar man för fullt med att undersöka hur astronauterna ska stå ut tillsammans inuti rymdkapseln.

En raketsnabb utveckling sedan bröderna Wright tog sina första flygplansskutt i början av 1900-talet. Det var ungefär samtidigt som Freuds teorier om hur vi fungerar psykologiskt slog igenom.

Men hur långt har vi kommit när det gäller att utforska vårt inre universum? Eller hur vi fungerar i grupp, hur vi definierar lycka.

Hur mycket man än bläddrar bland annonserna där det formligen skriks efter systemerare och ekonomer så verkar intresset för humanister skralt. Industrisamhällets ränder vill liksom inte tvättas ur. Vi litar på tekniken, men litar vi på människan?

PÅ NASA LITAR MAN INTE på nånting. Där testar man. För det måste fungera. Även om man vet att kroppen fysiologiskt står pall så vet vi inte vad som händer mellan medlemmarna i besättningen eller inuti dem själva, under de nära tre år som Marsfärden tar totalt. Och här kommer varken någon Anders Lundin eller Adam Alsing och hämtar.

Ett slagsmål ombord där någon får spelet, skjuter ifrån mot väggen, far viktlös genom kapseln och rammar en annan blir en snygg Stålmannenpose men kan ta livet av den som träffas och äventyra hela projektet.

Det lär ha inträffat ett slagsmål på ryska rymdstationen Mir. Man fick plocka hem en kosmonaut, det kallades hälsoskäl.

Om grabbarna med vita skjortor i kontrollrummet ska kunna göra ”high five” i framtida Hollywoodrullar krävs det något av den projektledare som plockar ihop arbetsgruppen.

Något lite mer än när vi kastar ihop folk och hoppas på det bästa. Därför jobbar 45 000 personer på Nasa. De testar.

– Första gången man ser den där tanken, eller dykarklockan, och fattar att det är folk därinne som suttit i 90 dagar, då fattar man att detta är på riktigt, säger Maria Nyström.

Hon är lektor i arkitektur i Lund. Detta är tredje hösten hennes studenter projektarbetar med världens mest designade boende.

ELEVERNA JOBBAR MED det internationella rymdlaboratoriet som ska upp redan om fyra år.

De har gjort en toalett. Eller ”Liberator” som den kallas. Modellen står i verkstan på arkitektskolan och ser ut som en snusdosa på högkant, stor nog för en människa och med inbyggd tv.

– Här tvingas man sluta tänka i kvadratmeter och börja med de basala behoven hos människan. Se hur det skiljer sig, vad som är privat och vad som är publikt. Inte bara mellan individer utan också grupper. Ryssarna tycker att sova är en publik handling, för amerikaner är det extremt privat.

Nasatiden tvättar svensk standard ur studenterna, som efter ett par veckor har mental spänst nog att börja korskoppla funktioner som underhållning och träning.

– Det gäller att hitta på något som kan överraska astronauterna. De pratar hela tiden om ”surprise”, berättar hon.

KULFAKTORN ombord måste vara hög, människan som varelse behöver det. Men detta väcker så klart frågeställningar som återigen kopplar tillbaka till våra grundläggande behov.

– Astronauterna snackar inte om teknik med oss, säger Maria. De vill ha upplevelser, som mat. Mat är inte ett piller. Mat är mat och det är kultur.

Hon har mött samma frågeställning förr – när hon under flera år jobbade i Asien med att förbättra köken så att kvinnorna skulle slippa rök i lungorna. Folk som flyttade från byar, in i Sovjetbyggda lägenheter fortsatte att elda inomhus, för så hade de alltid lagat mat. Och mat ska ju smaka som den alltid har gjort, även om man blir sjuk av röken.

Det var då hon ville vända på perspektivet och se hur man kunde inreda utifrån egentliga behov. Att anpassa miljön till människan i stället för tvärtom. Det blev Nasa och rymdlabbet. Med ett sådant synsätt blir det naturligt att fråga sig hur städerna ska se ut, hur hemmens väggar kolliderar med våra behov, och hon skrattar lite och skakar på huvudet över alla artiklar om telekomsystem som ska ringa upp våra kylskåp.

– Kylskåp! Det blir ju lite löjligt när vi funderar över om man över huvudtaget behöver kök längre.

Detta är naturvetenskap och humaniora i förening. Det är nödvändigt om man ska utforska Mars. På Nasa har man fattat det. Hos svenska webbföretag är intresset skralt, men de ska ju å andra sidan bara dominera Jorden. Här, där människorna finns.

Maria Nyström och Linda Camara testar rymdtoan.

MARTIN MAGNTORN

Visa ursprunglig textutvinning

Oförändrat textlager från källfilen. Här kan spaltordning och tecken vara fel.

R
50 GURu NOVEMBER 2000
Rymdens mest privata plats
✌VINNARE: PROJEKTET
Arkitekthögskolan i Lund designar toaletter med inbyggd tv
esan till Mars tar 180 dagar. Beräk-
nad avfärd år 2013. På Nasa, i
Houston, Texas, jobbar man för
fullt med att undersöka hur astro-
nauterna ska stå ut tillsammans
inuti rymdkapseln.
En raketsnabb utveckling se-
dan bröderna Wright tog sina för-
staflygplansskuttibörjanav1900-
talet. Det var ungefär samtidigt
som Freuds teorier om hur vi fun-
gerar psykologiskt slog igenom.
Men hur långt har vi kommit
närdetgällerattutforskavårtinre
universum? Eller hur vi fungerar i
grupp, hur vi definierar lycka.
Hur mycket man än bläddrar
bland annonserna där det formli-
ligen skriks efter systemerare och
ekonomer så verkar intresset för
humanister skralt. Industrisam-
hällets ränder vill liksom inte tvättas ur.
Vi litar på tekniken, men litar vi på män-
niskan?
på nasa litar man inte på nånting.
Där testar man. För det måste fungera.
Även om man vet att kroppen fysiolo-
giskt står pall så vet vi inte vad som hän-
der mellan medlemmarna i besättningen
eller inuti dem själva, under de nära tre år
som Marsfärden tar totalt. Och här kom-
mer varken någon Anders Lundin eller
Adam Alsing och hämtar.
Ett slagsmål ombord där någon får
spelet, skjuter ifrån mot väggen, far vikt-
lös genom kapseln och rammar en annan
blirensnyggStålmannenposemenkanta
livet av den som träffas och äventyra hela
projektet.
Detlärhainträffatettslagsmålpåryska
rymdstationen Mir. Man fick plocka hem
en kosmonaut, det kallades hälsoskäl.
Om grabbarna med vita skjortor i kon-
trollrummet ska kunna göra ”high five” i
framtida Hollywoodrullar krävs det nå-
got av den projektledare som plockar
ihop arbetsgruppen.
Något lite mer än när vi kastar ihop
folk och hoppas på det bästa. Därför job-
bar 45 000 personer på Nasa. De testar.
– Första gången man ser den där tan-
ken, eller dykarklockan, och fattar att det
är folk därinne som suttit i 90 dagar, då
fattar man att detta är på riktigt, säger
Maria Nyström.
Hon är lektor i arkitektur i Lund. Detta
är tredje hösten hennes studenter pro-
jektarbetar med världens mest designade
boende.
eleverna jobbar med det interna-
tionella rymdlaboratoriet som ska upp
redan om fyra år.
De har gjort en toalett. Eller ”Libera-
tor” som den kallas. Modellen står i verk-
stan på arkitektskolan och ser ut som en
snusdosa på högkant, stor nog för en
människa och med inbyggd tv.
–Här tvingas man sluta tänka i kvad-
ratmeter och börja med de basala beho-
ven hos människan. Se hur det skiljer sig,
vad som är privat och vad som är publikt.
Inte bara mellan individer utan också
grupper. Ryssarna tycker att sova är en
publik handling, för amerikaner är det
extremt privat.
Nasatiden tvättar svensk standard ur
studenterna, som efter ett par veckor har
mental spänst nog att börja
korskoppla funktioner som un-
derhållning och träning.
–Det gäller att hitta på något
som kan överraska astronauter-
na. De pratar hela tiden om ”sur-
prise”, berättar hon.
kulfaktorn ombord måste
vara hög, människan som varel-
se behöver det. Men detta väcker
så klart frågeställningar som
återigen kopplar tillbaka till vå-
ra grundläggande behov.
– Astronauterna snackar inte
om teknik med oss, säger Maria.
De vill ha upplevelser, som mat.
Mat är inte ett piller. Mat är mat
och det är kultur.
Hon har mött samma fråge-
ställning förr – när hon under
flera år jobbade i Asien med att förbättra
köken så att kvinnorna skulle slippa rök i
lungorna. Folk som flyttade från byar, in i
Sovjetbyggda lägenheter fortsatte att el-
da inomhus, för så hade de alltid lagat
mat. Och mat ska ju smaka som den alltid
har gjort, även om man blir sjuk av röken.
Det var då hon ville vända på perspek-
tivet och se hur man kunde inreda utifrån
egentliga behov. Att anpassa miljön till
människan i stället för tvärtom. Det blev
Nasa och rymdlabbet. Med ett sådant syn-
sätt blir det naturligt att fråga sig hur stä-
derna ska se ut, hur hemmens väggar kol-
liderar med våra behov, och hon skrattar
lite och skakar på huvudet över alla artik-
lar om telekomsystem som ska ringa upp
våra kylskåp.
– Kylskåp! Det blir ju lite löjligt när vi
funderar över om man över huvudtaget
behöver kök längre.
Detta är naturvetenskap och humani-
ora i förening. Det är nödvändigt om man
ska utforska Mars. På Nasa har man fattat
det. Hos svenska webbföretag är intresset
skralt, men de ska ju å andra sidan bara
dominera Jorden. Här, där människorna
finns.
MAGNUS BEJMAR
M
A
R
T
I
N
M
A
G
N
T
O
R
N
Maria
Nyström
och Linda
Camara
testar
rymdtoan.

Texter på sidan

Samma position i PDF →